Fel badbyxa i Kuala Lumpur.

Kuala Lumpur, den federala huvudstaden i Malaysia, är huvudsakligen inkörsporten till landet. Namnet betyder, "lerig flodmynning" och återspeglar dess blygsamma början som ett malaria angripet tenngruvsamhälle vid det leriga inloppet av floden Klang.

Historiker brukar ange 1857 som året när staden grundades.

På 1800-talet plågades Kuala Lumpur av inbördeskrig mellan de kinesiska handelsmännen och de malayiska bönderna. Britterna tog den labila situationen som förevändning att inta området.

Malaysia blev med tiden en brittisk koloni och staden dess förvaltningscenter. Det har alltid varit spänningar mellan befolkningsgrupperna, fortfarande är malayerna i stor majoritet, men kineserna styr ekonomin, därför har det med jämna mellanrum blossat upp våldsamma upplopp på Kuala Lumpurs gator.

Men det var ett tag sen sist, nu har det runnit mycket vatten under stadens broar och idag är huvudstaden en modern metropol.

Men fortfarande drabbas den av översvämningar från floden och plågas även av de stora skogsbränderna på Sumatra, vars rökpartiklar når hit.

Undertecknad har besökt staden vid två tillfällen, första gången med brorsan och andra gången med en kompis, och det är om detta besök berättelsen ska handla om.

Jag och polaren hade inte badat sedan Bali och på vägen upp till Kuala Lumpur, hade vi åkt igenom hela Java, Singapore, samt södra Malaysia, utan att få tillfälle att simma. Vi hade osedvanlig otur med att inte få hoppa i plurret.

Boendet var på Jalan Petaling som ligger i stadens Chinatown och är det populäraste turiststråket.

Det är här man hittar alla budgethotell och det var sådana det alltid boddes på, eftersom man ville vara borta så länge som möjligt.

Vem vill inte slippa den svenska vintern?

Vi gjorde som alla turister, åt, shoppade och besökte sevärdheter. Men en dag kom någon av oss på att Kuala Lumpur borde ha något stort utomhusbad som kunde besökas och mycket riktigt så hittades ett.

Bilden nedan visar bassängen.

Glada och uppsluppna att äntligen få simma åkte vi dit. Det betalades inträde och man promenerade in på bassängområdet. Där började en badvakt att ropa till oss. Jag sa till kompisen, att strunta i honom, d.v.s. allt var ju betalat därför borde det vara i sin ordning.

Men icke, vakten stormade fram och stoppar oss, när det precis ska hoppas i poolen och vi blir utkörda, för att man har fel badbyxa. Iklädda vanliga badshorts, men här var det den gubbiga varianten som gällde, så det fick inte badas.

Lite stolthet har man, sådana drar jag inte på mig och inte polaren heller.

Men undertecknad blev så jävla arg och gick till kassören för att kräva tillbaka pengarna, mannen ville först inte betala, men till slut gav han med sig.

Oturen höll i sig och det skulle dröja ytterligare någon vecka innan vi fick simma, då nästa etapp på resan var att besöka höglandet i Malaysia.

Men jag minns när vi hoppade i havet på Langkawi som blev första gången sen Bali, att det kändes extra underbart och resten av resan blev det faktiskt mest sånt.

Det kanske var omedvetet att badandet prioriterades, för det var inget som vi hade planerat.

Mvh fredrik

www.kualalumpur.gov.my/

Fördraget i Borgå.

Borgå grundades år 1346 av Magnus Eriksson (1316-1372), han är för övrigt den kung i Sverige som har regerat längst, hela 45 år. Borgå är en av Finlands sex medeltida städer och landets näst äldsta efter Åbo.

På 1500-talet kom ryssen hit tre gånger och förstörde orten samt ytterligare en gång 1708. När Sverige fick avträda Viborg 1743, upphöjdes Borgå till biskopssäte och samtidigt öppnades ett gymnasium här.

Området bombades hårt av sovjetiska flygvapnet under andra världskriget.

Idag är Borgå ett välmående samhälle, som bara ligger 50 km från Helsingfors. Tack vare sin närhet dit stiger bostadspriserna kraftigt.

Språkligt ligger man i gränslandet. Många talar svenska, men officiellt är de flesta finsktalande. Ungefär 30 % har svenska som modersmål.

I Borgå 1809 bröts Finlands sexhundraåriga förbindelse med Sverige, när tsar Alexander I (1777-1825) i lantdagen införlivade Finland som en självständig stat, Storfurstedömet Finland inom Ryssland. Eller som tsaren uttryckte det,

"Upphöjd för framtiden bland nationernas antal, under sina lagars skydd".

Det betydde att Finland fick behålla sin religion, lagar och språk från sin svenska tid. Lantdagen hölls i domkyrkan och händelsen kallas i allmänhet, fördraget i Borgå.

Ovan en tavla som föreställer denna historiska händelse, där tsaren talar till det finska folket samt bilder på domkyrkan.

Här står jag framför det första huset som Johan Ludvig Runberg (1804-1877) bodde i, sedan flyttade han in en större fastighet, se bilden nedan. Det är idag ett museum över honom, hans liv och gärningar.

Johan Ludvig Runeberg levde i Borgå i 40 års tid, från 1837 fram till sin död 1877.

Stadens andra berömda man, Albert Edelfelt (1854-1905) var konstnär och målade många tavlor med motiv från orten. Men honom får jag återkomma till, han är värd ett eget inlägg i min blogg.

Under besöket verkade det största intresset vara att se sångaren i The Hurricanes nerbrända hus som hade brunnit ner några dagar innan jag och min kompis Peter F kom på visit.

Vid påhälsningen i Borgå bodde vi på stadens f.d. barnsjukhus som nu är ett vandrarhem. Tyvärr var man lite medtagna av kvällen innan festande på Hangö vissfestival samt den otrevliga finska bilisten i Helsingfors som pekade finger åt oss, när vi ägnade oss åt okontrollerade filbyten. Något som får skyllas på huvudstadens spårvagnar.

Mannen blev väl extra arg när han såg att bilen var svenskregistrerad.

Men här blev vi varmt mottagna och trevligt bemöta. På en av gatorna hängde en stor banderoll, med reklam för det svenska dansbandet Vikingarna som skulle uppträda i närheten. Det kändes tryggt.

Avslutningsvis, är Borgå en fin och trevlig pärla som undertecknad gärna återkommer till, men då skulle jag vilja åka ångbåten hit från Helsingfors och passa på att njuta av finska skärgården som lär vara lika fin som vår.

På finska heter förresten staden Porvoo.

Mvh fredrik

www.bbl.fi/

Solsting i Torgau.

Jag, min kusin Jonas samt Björn, Mats och Hasses äventyr denna sommar i forna DDR gick vidare. Nu kom vi till staden Torgau och anledningen till det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle, men det har så klart kopplingar till historien och i det här fallet andra världskriget.

Denna stad som ligger längs floden Elbe har 20.000 invånare och tillhör delstaten Sachsen.

Torgau är en underbar vacker liten pärla och har en intakt innerstadskärna, som har klarat sig från att berikas med något kommunistbygge.

Vi hittade en ganska mysig krog där det intogs lunch och dracks det lokala goda ölet, med samma namn som orten. Dock inte stackars kusin Jonas som körde bil, han fick hålla sig till godo med läskeblask.

Helt plötsligt började Hasse att svamla om den kvinnliga servitrisen som i övriga gruppens ögon var en gammal och oattraktiv tant. Gänget tänkte nog att Hasse skojade med oss. Men han återkom till denna kvinna hela tiden och tyckte hon var så vacker.

Till slut verkade det som att han menade allvar.

Hon går att skymta bakom mig på en av bilderna nedan och syns bättre om man klickar upp bilden. Hasse är förresten mannen som stirrar misstänksamt in i kameran.

Vi tänkte, grabben har vätskebrist och fått solsting, så Hasse uppmuntrades att beställa in mer öl för att få honom i balans och det gick han med på utan vidare.

Under hela vistelsen här pratade han om denna servitris. Ska han hoppa av? Bli östtysk? Nej, mannen tog sitt förnuft till fånga och följde med oss till nästa destination som var Leipzig.

En rolig koppling är att Martin Luthers fru ligger begravd i Torgau, Katharina von Bora som var en nunna. Hon blev omvänd av Martin Luther.

Tänk om den gamla kvinnliga servitrisen hade omvänt Hasse, då kanske han hade slutat sina dagar i Torgau som Luthers fru gjorde och blivit begravd här.

Mvh Fredrik

www.torgau.de/

Bron i Mostar.

Staden Mostar i Bosnien och Hercegovina är väl mest känd för sin berömda och vackra bro. Ordet most, betyder just bro och det gör det på alla slaviska språk. Så namnet på samhället är väldigt passande, när den helt dominerar stadsbilden.

Bron är 21 meter lång och brospannet ungefär lika högt.

Det var turkarna som grundade orten på mitten av 1400-talet och bron invigdes 1567. Den byggdes av en lärling till den stora ottomanska arkitekten Sinan (1489-1588). Han har byggt de mest praktfulla byggnaderna åt sultanerna, där den Blå moskén i Istanbul är Sinans mästerverk.

Staden annekterades av Österrike 1878. Sedan ingick man i nya staten Jugoslavien.

Under andra världskriget blev Mostar en del av Kroatien för att sedan återbördas till Jugoslavien igen.

När Bosnien och Hercegovina utropade sin självständighet 1992, belägrades området i 18 månader av den kvarvarande jugoslaviska armén. Under denna period fördrevs alla serber från staden. Men sen utbröt strider mellan kroaterna och bosnierna. Det var då bron förstördes 1993. Den nya akvedukten återinvigdes 2004.

Idag är Mostar en delad stad, där bosnier bor på ena sidan och kroaterna på andra sidan. Folken umgås inte och man har egna skolor, sjukhus samt förvaltning.

Samhället bär fortfarande tydliga spår från kriget med många sönderskjutna byggnader i centrum.

När vi var där så var det inga problem att gå mellan de olika delarna av staden, båda folkgrupperna behöver inkomsterna från oss turister, så de håller sig lugna.

Guiden berättade dock att det nyligen blev ett stort gatuslagsmål i centrumet. Alla bosnier gick i brasilianska fotbollströjor, dagen efter när Kroatiens fotbollslag hade förlorat mot Brasilien. Så skör är freden här i staden.

Högt på berget ovanför Mostar, har kroaterna rest ett enormt kors som ett monument över krigets offer, men det gillas inte av bosnierna som ser det som en provokation.

Korset är synligt på flera mils håll och kroaterna vill ha det som en motvikt till bron som de ser som en muslimsk symbol.

Det var faktiskt skönt att lämna staden. Det kändes konstigt att ena stunden titta på krimskrams för att i nästa se på sönderskjutna hus.

Mostar känns som den okrönte huvudstaden för idiotisk nationalism.

Mvh Fredrik

www.visitmostar.net/

En kort visit i Liechtenstein.

Min familj kom med bil över de schweziska alperna från Gardasjön i Italien. Jag minns att pappa berättade efteråt att han var ganska nervös under färden.

Vi åkte en gammal väg över bergen och fick stanna ofta vid hårnålskurvor för att släppa fram mötande trafik. Vissa backar var branta, och pappa hade svårt att starta bilen på ettans växel. Det var en ny bil, en ford Escort, men den var gjord för stadskörning och inte bergsbestigningar.

Inne i Schweiz fastnade familjen efter massa militärfordon och undertecknad minns att jag blev förvånad, när min bild av landet förknippades med fred och neutralitet och inte långa kolonner med stridsvagnar och lastbilar som trafikerade vägarna. Det påminde mer om gamla Östeuropa än om ett litet fredsälskande land.

Efter några timmar rullade bilen in i det lilla furstendömet som är Europas fjärde minsta land med en befolkning på 35.000.

Landet är en konstitutionell monarki med en furste som statschef. Idag är det Hans Adam II som styr. Bilderna nedan visar slottet.

Liechtenstein förlitar sig på sin stora banksektor och har samma höga sekretess som grannlandet Schweiz. Invånarna har bland den högsta levnadsstandarden i världen.

När Napoleon upplöste det Tysk-romerska riket 1806, tog Liechtenstein det fulla steget att deklarera sin självständighet.

Familjen stannade till i den lilla huvudstaden Vaduz, där jag letade frimärken och de övriga åt glass.

Visiten var kort, mer tid behövdes inte avsättas, för färden gick raskt vidare mot Bodensjön.

Mvh fredrik

www.wikitravel.org/en/Liechtenstien/

Kulturpalatset i Warszawa.

Denna märkliga byggnad syns över hela Warszawa och invånarna brukar säga att det bästa med att besöka dess utkiksplats på 30:e våningen, är just att man ser hela staden utan att ha stalinskrapan i blickfånget som de flesta polackerna avskyr.

Numera är kulturpalatset ganska populär, eller i alla fall inte så symboliskt laddat. Det sattes upp fyra stora klockor på den år 2000. Då blev huset tillfälligt världens högsta klocktorn.

Själv tycker jag konstruktionen är ganska häftig och gillar dess arkitektur som kallas bröllopstårtstilen.

Sedan kan undertecknad förstå deras ilska, när den var en gåva från Stalin, men det visade sig att polackerna själva fick betala byggnaden. Kulturpalatset skulle stå som ett monument över uppfinningsrikedom och sociala framsteg.

Den byggdes åren 1952-55 och är 231 meter hög. Arkitekten var ryssen Lev Rudnev (1885-1956) som även ritade liknande byggnader i Riga och Moskva. Huset har 42 våningar och 3.288 rum som inhyser teater, biografer, konferenssalar, museum samt kontor.

Det gick åt 40 miljoner tegelstenar att färdigställa byggnaden. Men när allt var klart, var den Europas högsta.

Efter kommunismens fall har det uppförts många skyskrapor i Warszawa och numera smälter Kulturpalatset in ganska bra med övrig bebyggelse.

Som jag skrivit tidigare, byggnaden är häftig och utsikten är fin där uppe på 30:e våningen, även om hissfärden upp var lite otäcka. Hissarna verkade vara dåligt underhållna.

Men ingen klagade och hade man gjort det, så hade väl den sura vakten tvingat mig att ta trapporna ner och det hade inte varit så roligt.

Mvh Fredrik

www.pkin.pl/home/

Korven kostade 80 kronor i London.

Jag åkte och hälsade på min barndomskamrat Kent som den här gången var stationerad på svenska ambassaden i London.

Hit kom undertecknad med British Airways via Heaththrow och hoppade sedan på tunnelbanan mot stan. Kents tjänstebostad låg högst upp i byggnaden. Lägenheten var på fem rum med svensk standard och hade treglasfönster, vilket knappast finns att hitta i övriga London.

Här fryser de flesta invånarna, även inomhus, när kvalitén är låg, oftast bara englasfönster, ingen centralvärme, dålig isolering och undermålig ventilation. Rören sitter utanpå fastigheterna, har separata vattenkranar och det värsta av allt heltäckningsmattor, också i badrummet, en perfekt grogrund för mögel.

Det sägs att det dör fler människor i London på vintern än i hela Sverige p.g.a. kylan, det är nog ett bra kvitto på vår höga bostadsstandard.

Undertecknad har själv upplevt hur kallt och dragit det kan vara i ett engelskt radhus i London. Det gjordes under ett besök hos min syster och hennes kille som arbetade här en tid. De var inneboende i ett radhus och jag sov i vardagsrummet.

Det var kallt och fuktigt. Resultat, frusen och genomförkyld. Resan skedde i maj månad.

Men denna lägenhet fick Kent ha för alla de övriga anställda ville bo en bit ifrån ambassaden och det hade sina nackdelar att bo ovanpå sitt arbete.

Folk ringde och störde honom även på lediga dagar. Kent hade en funktion som IT-ansvarig och de efterfrågas ideligen, särskilt när de är frånvarande.

Nedan syns jag hängandes på räcket tillhörande svenska ambassaden som ligger väldigt centralt i London.

På gångavstånd finns den fina parken Regent's Park, där vi fastnade ibland och njöt av stillheten. Den har varit londonbornas lunga sedan början av 1800-talet.

Området består av en yttre och en inre park. I mitten finns en scen där orkestrar spelar på helgerna, IRA placerade en bomb där 1982, som dödade sju personer. Bortsett från detta, är det en avkopplande miljö att befinna sig i, t.ex. att sitta och läsa en bok.

Här kan man få syn på den klassiska brittiska gentlemannen med plommonstop och käpp. Namnet på hatten härrör från frukthandlarnas rundade kanna som rymde ett stop (1.3 liter) och användes till att mätta upp frukt och bär.

På finlandssvenska heter huvudbonaden, knallhatt.

Den brittiska gentlemannen är en utdöende ras, och håller på att helt ersättas av överåriga feta män iförda fotbollströjor.

Men ett fåtal exemplar finns fortfarande kvar i Regent's Park och visar sig oftast på eftermiddagen, när de har druckit klart sitt te.

Kent tog med mig upp till Camden Town som ligger i norra London. Där finns en av Storbritanniens största marknader.

Det är tingel-tangel med brittisk touch när den är som sämst. Bland allt skräp och lump som finns här, dränks luften av den frityrlukt som härjar på alla sunkiga matställen där det serveras landets nationalrätt, fish and chips.

Eller så känner man doften av avslagen öl, för att i nästa stund krocka med en av dessa överåriga män iförda Englands nationaldräkt, fotbollströjan.

Förorten har även blivit ett centrum för alternativa livstilar och subkulturer. I Camden Town florerar mycket droger. Med andra ord, ingen miljö jag trivs i, men besöket var intressant.

Bland alla konstiga typer med dålig tandstatus och blekfeta kvinnor fanns vi letandes efter fynd.

Räddningen blev att vandra ut från marknaden längs kanalen som finns här, och den tog oss tillbaka till civilisationen.

Distriktet där ambassaden ligger är fullt med olika svenska institutioner som t.ex. svenska sjömanskyrkan, som ligger på Hartcourt Road, samt en svensk mataffär som säljer gottoblandat, dillchips och andra svenska delikatesser.

Det finns också ett träffcentrum och slutligen en pub med inrett svenskrum, med affischer på ABBA och kungen.

Om du läsare är sugen på att åka hit, så är närmaste tunnelbanestation Edgware Road. Puben heter The Hartcourt Arms, om undertecknad minns rätt.

Adressen är 32 Harcourt Street.

Numera kan man se allsvensk fotboll på puben via satellit. London är den stad i världen med flest svenskar boendes utanför rikets gränser.

Man uppskattar att det finns någonstans runt 50.000 svenskar i London. De flesta arbetar inom bankväsendet, servicesektorn eller som barnflickor.

Det är inte svårt att höra svenska talas på Londons gator utan tvärtom, det är svårt att undgå det.

Ändå råkade jag och Kent ut för en lustig situation på en pub, där vi satt och drack och pratade svenska med varandra. En äldre man satt och lyssnade på oss. Till slut frågade han om vi pratade walesiska.

När förklaringen kom att det var svenska såg han lite besviken ut.

En kväll var vi ute på en pubrunda och hamnade på ett ställe där det kunde köpas sibyllakorv med bröd och priset de tog för denna "delikatess" var hutlösa 80 kronor.

Enligt bartendern var det inga problem att kränga korven.

Det är mycket svenskar på puben och många blir nostalgiska efter lite öl, som leder till tröstätande av sibyllakorven.

För övrigt har den fått sitt namn efter kungens mamma som hette Sibylla. Korvägaren Lithell hade valt namnet från en tävling, när han skulle lansera en ny korv.

Familjen Lithell var även först med att sälja korv med bröd, det skedde på Stockholmsutställningen 1897.

På Heathrow fick jag tillbringa några extra timmar när planet var försenat. Besöket i London var mycket trevligt, men nu ville jag hem.

På flygplatsen var man nöjd och belåten att inte ha fallit för nostalgifällan att köpa korv för det hutlösa priset av 80 kronor.

Men det första som gjordes vid hemkosten var att köpa en sibyllakorv med bröd för priset av 10 kronor, och bara för att det var så billigt köpte jag en till.

Mvh Fredrik

www.theharcourt.com/

www.london.gov.uk/
www.sibylla.se/