måndag 3 augusti 2009

Pont du Hoc i Normandie.


Pont du Hoc är en klippa som ligger i Normandie. Den ligger på en höjd av 30 meter och är väldigt strategiskt placerad mellan de två invasionsstränderna Omaha och Utah Beach.
Från berget har man fri sikt över havet och stränderna. Detta var de allierades första mål att inta innan Dagen D skulle starta.



Här på Pont du Hoc trodde de att tyskarna hade befäst den starkt med många kanoner.
Därför satte amerikanarna in en elitstyrka som skulle klättra upp med hjälp av rep och stegar och inta samt förgöra den, samtidigt som de skulle vara utsatt för fientlig beskjutning.
Uppdraget var väldigt riskfyllt och stora förluster väntades.



Strax innan anfallet flygbombades klippan hårt, men betongvärnen höll. I land sattes 225 soldater, mer skulle landsättas men p.g.a. olika felbeslut kom inga fler.
Så allt hängde på denna styrka. Amerikanarna lyckades inta och förstöra värnen med understöd av flottan som la berget under beskjutning. Men de kanoner man trodde fanns, hade flyttas längre inåt land så attacken var egentligen onödig.
Soldaterna undanröjde flera anfall från tyskarna och kunde förenas med de övriga styrkorna från stränderna efter två dagar. Då fanns endast 90 män kvar i livet.
Denna hjältemodiga insats har skildrats rikligt i filmer och böcker.

Idag är området fortfarande fullt med gamla bombhål och betongvärnen finns kvar, men de flesta är förstörda.
Ute på spetsen finns ett monument över bragden som kan ses bakom mig och pappa på bilderna ovan.
Mvh Fredrik

Maltas goda drycker.

Denna berättelse börjar med läsk och avslutas med öl, sorger, bedrövelser samt död.
När jag var på Malta föll undertecknad direkt för deras inhemska läsk Kinnie, som är en kolsyrad dryck gjord på bittra apelsiner och örter.
Den lanserades efter andra världskriget som ett komplement till de utländska sorterna, dels för att man ville ha en egen nationell dryck men även för att inte slösa på sin utländska valuta och importera från utlandet.
Läsken blev en succé och är idag Maltas nationaldryck. Bryggeriet har gjort stora satsningar på att lansera den utomlands, men ingen har fallit för dess säregna smak.
Närmast kom man i Ryssland och sina grannländer Italien och Frankrike.

Inne i huvudstaden finns en populär pub som förr lockade till sig de brittiska sjömännen på permission när Storbritannien hade en flottbas på ön.
Idag fylls lokalen av oss turister som fascineras av inredningen. På krogen hänger tavlor med de olika krigsfartygen som har varit stationerade här.
Numera har ägaren gjort ett tillägg till namnet, förr hette den bara, "The Pub", idag har den tillägget, "Ollies last pub" på skylten.


Vem var han? Det var skådespelaren Oliver Reed (1938-99) som var på ön för att spela in filmen Gladiatorn.
Mannen var ökänd för sitt supande och en skröna ska vara att han var ute med Steve McQueen i London, som trodde det var en kväll som gällde, men festandet pågick i flera dagar. Det var t.o.m. för mycket för Steve McQueen som inte heller var känd för att spotta i glaset.
Oliver Reed var en ökänd suput, som förstörde mycket av sin karriär genom sitt enorma drickande. Under höger öga fanns ett kraftigt ärr som minne från ett av många krogslagsmål.
Hans farbror är kanske mer känd för allmänheten, Carol Reed, filmregissör och den som spelade in filmen, Den tredje mannen.
En av de stora filmklassikerna.



På denna krog drack Oliver Reed ihjäl sig 2 maj 1999. Den mängd som dracks var kolossal, det sägs att han ska ha dragit i sig 3 flaskor whiskey och åtta pint öl och då förmodligen av sorten CISK som är Kinnies bryggeriets populäraste öl. Den är mycket god.
Efter allt detta och de fysiska aktiviteterna mannen sysselsatte sig med, som var armbrytning med fem brittiska sjömän segnade Oliver Reed ner på golvet och dog.
Han efterlämnade en nota på 866 usd.
Regissören till filmen var inte särskilt glad, när flera scener som Oliver Reed skulle medverka i inte vara inspelade ännu, så det fick bli manusändringar och datatekniska filmtricks som ersatte honom.
Det kändes fel att ta en CISK när jag var på puben, så det fick bli en Kinnies till bartenderns märkbara förvåning.
Men kunden har alltid rätt och han serverade mig den. Det var nog den enda läsken som serverades här den kvällen då undertecknad omgavs av överförfriskade turister.
Cisk tog jag istället vid ett senare tillfälle.
Mvh Fredrik

söndag 2 augusti 2009

Moskvagatan i Riga.


Den 3 juli 1710 upphörde Sveriges styre av Riga i praktiken när vi kapitulerade till ryssarna, efter att ha varit belägrade sedan hösten året innan.
Den av flyktingar överfulla staden hade beskjutits dagligen. I maj utbröt pest. Efter nio månaders belägring och bombardemang gav guvernör Strömberg upp.
Men den svenska stormaktsdrömmen var redan krossad i och med nederlaget i Polatava 1709.
Trots alla segrar vi vann så räckte det med en stor förlust för att mista allt.
Det var bara en tidsfråga innan man skulle förlora Riga. Vi hade redan gett upp Tallinn 1705 med övriga Estland. Vår kung Karl XII satt i husarrest i Turkiet och var förhindrad att agera.
En ny epok kom att inledas för Riga. Den stad som lämnades över var starkt tyskorienterad och majoritet av befolkningen var tyskar som bodde innanför försvarsmuren.
På mitten av 1800-talet expanderade Riga kraftigt och skyddsvärnen revs för att låta samhället bre ut sig och ta emot alla sina nya invånare.
En stark tillväxt med stor inflyttning av letter från landsbyggden och ryssar som behövdes till alla industrier som fanns här förändrade metropolens karaktär.
Riga blev en av Rysslands viktigaste hamn- och industristäder. Nu blev staden mer lettisk med ett starkt ryskt styre. Även om balttyskarna skulle ha ett stort inflytande en tid till.
Rigas södra distrikt kallas för Moskvaförorten och där slogs sig främst ryssar och judar ner. Genom denna del av staden går den långa Moskvagatan som var huvudleden från Riga till imperiets gamla huvudsäte Moskva.
Detta inlägg ska berätta om gatans historia.






Gatan som på lettiska heter Maskavas iela bär på spår från hela stadens nutidshistoria från mitten av 1800-talet och framåt. Den börjar vid Rigas berömda marknad och letar sig ner flera kilometer och går parallellt med floden för att sluta vid gamla stadsgränsen.
När jag går här och det försöker undertecknad göra vid varje besök till Riga, så är det som att tiden har stått stilla, nästan alla hus verkar ha stått orörda i årtionde och är i tämligen dåligt skick.
Som jag har skrivit tidigare, härrör en del av detta med att det finns olösta ägarfrågor när närmare 20 % av stadens befolkning dog eller försvann under och efter andra världskriget. Det gör att många avvaktar med renoveringar.
Men för en som är historieintresserad blir miljön fantastisk. Allt är intakt och det är lätt att låta fantasin skena iväg med funderingar om de människor som har bott vid vägen och vad som hände med dem.
Fastigheterna är en blandning av stora jugendhus med mindre trähus byggda med stor snickarglädje. Samma med gatans bredd och beläggning som förändras från gammal stenbeläggning med ojämna stenar till att vara asfalterad.
Gatan bär tydliga spår av kriget i form av öppna ytor här och där och spår av sovjettiden när det ibland dyker upp en hyreslänga byggd i den karaktäristiska stilen som präglar den sovjetiska arkitekturen.
Det finns en del parker längs vägen som är anlagda där det en gång har stått byggnader. Då har man valt att i god socialistisk anda bygga parker åt sina medborgare istället för att resa nya hus och därmed skapa luft och rymd i en annars trångbodd stad.
Längs gatan verkar det bo de människor i Lettland som inte fick ta del av den stora ekonomiska tillväxten som rådde här under flera år.
Istället bor det många pensionärer och fattiga arbetar som omges av alkoholister som ligger utslagna i gräset och på trottoarerna

Strax i närheten av gatans slut om man viker av till höger, dyker Lidos upp, en restaurangkedja som specialiserar sig på lettisk husmanskost. Där går gästerna själva runt och plockar på det som lockar och sedan betalar man för allt vid kassan.
Restaurangen ligger i världens största timmerhus och omges av en liten nöjespark som har allt från enkla karuseller till ett bisart hus fullt med katter i burar. Vilket känns märkligt för mig, men det verkade vara populärt bland letterna.
Det är tingel-tangel när det är som sunkigast, men folk verkar trivas med det och jag med.
Men det är intressant att betrakta letterna och matstället är oerhört populär. Därför är det ofta fullsatt. Blir man för mätt och däst går det att åka lokalbussen tillbaka.
Men jag brukar ta tillfället i akt att gå Moskvagatan tillbaka och njuta av de spännande miljöerna en gång till.
Mvh Fredrik

Stralsunds bästa utkiksplats.



Stralsund har som de flesta tyska medeltidsstäder tre kyrkor och en av dem bär alltid namnet efter jungfru Maria. Störst i staden är Mariakyrkan och den tänkte jag berätta om i detta inlägg.
Katedralen började byggas under medeltiden och tog ett par hundra år att färdigställa. När tornet förstördes i en storm 1495, fick köpmännen fnatt.
Nu skulle man ta chansen och bräcka sin främste rival Lübeck genom att konstruera det högsta kyrktornet i världen och därmed även få den högsta byggnaden.
Mellan 1625-47 var helgedomen världens högsta och mätte 151 meter över havet, eller som en lokal handelsman sa;
"Man kommer en bra bit på väg till himlen".
Men inget varar för evigt, en blixt slog ner i tornet. Då blev kyrkan renoverad till det utseende den har idag. Nya höjden blev "bara" 104 meter.
Stralsund hade redan tappat lyskraft och tillhörde ett Sverige som hade blickarna riktade österut. Vi hade etablerat oss på allvar i Baltikum. Dessutom var vår maktposition i området redan säkrad i det avtal som skrevs i den Westfaliska freden 1648.
Riket ville satsa sina magra resurser där de ger högst utdelning, och det skulle vara att kontrollera handeln på Ryssland, via främst Narva, Pärnu och Riga.
De var våra viktigaste städer utanför Sverige. Mycket av pengarna som kunde ha använts här, lades istället på att försköna Narva samt att befästa Riga och Pärnu.
Stralsunds stora ambitioner som Östersjöns främsta handelsstad var över. Men katedralen är och kommer alltid vara ortens bästa utkiksplats.







Vi gjorde misstaget att sätta i oss en bastant tysk lunch med ett par goda öl, innan besöket i kyrktornet. Alla var proppmätta och lite påverkade när sällskapet gick i spiraltrapporna och klättrade på stegarna.
Det var riktig pärs att ta sig upp.
Annars brukar det vara ganska lätt att gå upp i torn. Men denna gång fick jag kämpa och bita ihop för att klara uppgiften. Det hela avslutades med att undertecknad stod där uppe och var enormt pissnödig.
Jag fick skynda snabbt ner igen och kissa på ett av få minnen från DDR i denna stad, den offentliga betongtoaletten på torget framför katedralen.




Det är intressant att ha ett fågelperspektiv över en stad. Men även att kunna läsa av dess historia genom att se hur den har växt till sig genom århundradena. Tyvärr är Stralsund märkt av de bombningar man fick utstå i andra världskriget. Men genom att bevara de gamla gatunäten vid återuppbyggandet, ser det ganska intakt ut från ovan.
Men som sagt var, blåsan gjorde mig påmind om att det var tid att uppsöka herrummet.
Jag orkar inte klättra upp här igen, utan sitter hellre nere på torget drickandes öl och avrundar med att titta på det sovjetiska minnesmärket som står illa placerat framför kyrkan.
Men Stralsund vill undertecknad återkomma till många gånger, för den är och kommer alltid vara en fantastisk stad i mina ögon.
Mvh Fredrik

Bomarsunds fästning på Åland.


När Sverige förlorade det finska kriget 1808-09 fick vi avstå Åland till Ryssland, trots att ön alltid har räknas till egentliga Sverige och aldrig varken administrerats eller kulturellt tillhört Finland.
Ryssarna skäl var enkel, med ett befäst Åland hade de en utmärkt försvarsposition vid anfall från fiender västerifrån. Eller som en rysk delegat lär ha sagt vid fredsförhandlingen, "om vi avstår Åland så är det som att ge nyckel till Finlands lås", d.v.s. utan Åland hade Ryssland haft svårt att hålla Finland under sin sfär om ett nytt krig hade utbrutit.
Ganska tidigt började ryssarna att utarbeta planer på att befästa ön, och platsen man valde var Sund. Fästningen fick namnet Bomarsund. Den uppfördes mellan 1832-54 men blev aldrig riktigt klart.
Huvuddelen utgjordes av en 290 m lång bestyckad kasern i två våningar, som härbärgerade halva ryska garnisonen på Åland, 2.500 man. I närheten skulle man uppföra sex fristående kanontorn men bara två hann att färdigställas.
Runt försvarsanläggningen växte det upp en bebyggelse där det bodde hantverkare, köpmän som försåg arbetarna med mat och varor.
Detta samhälle kom att kallas för Skarpan och blev öns största ort.



Engelsmännen ville öppna en ny front i det pågående Krimkriget som bröt ut 1853, och sommaren efter i juni 1854 hade en engelsk/fransk flotta samlats ihop som begavs sig till Östersjön.
Med Sverige tysta medgivande fick de nyttja svenska hamnar som Fårösund på Gotland och Älvsnabben i Stockholms skärgård. Engelsmännen ville få med oss i kriget mot ryssen, men vår kung Oscar I valde att inte delta aktivt, men gav anfallet sitt tysta medgivande.
Hela sommaren seglade små fartyg och rekade och mätte djupen i farlederna utan att ryssarna ingrep. Engelsmännen hade med sig tolkar som gjorde att de kom på god fot med ålänningarna och fick genom den vägen mycket värdefull information om Bomarsund.
Efter att ha försäkrats sig om att man kunde segla in fartyg i viken, startade slaget. De satte i land 12.000 franska soldater som anföll fästet från landsidan medan engelsmännen bombarderade den från sjösidan.
Före attacken brände ryssarna ner Skarpan och där försvann Ålands största tätort.
Drabbningen varade från 10-18 augusti, sedan gav den ryske befälhavaren upp trots sina försäkringar till tsaren att de skulle slåss till sista man.
Efter slaget fick Sverige igen erbjudande att ta över fästningen och Åland, men avböjde för att inte reta upp Ryssland, då valde engelsmännen att spränga allt.


Jag och kompisen Stefan nyttjade det åländska glest trafikerade kollektivtrafiken och tog bussen hit från Mariehamn. Här gick vi runt och tittade främst på huvudfästet, då kanontornen ligger utspridda över ett ganska stort område.
I den grönskande omgivningen syns inte mycket spår av övrig bebyggelse utan idag är platsen ett friluftsområde och försvarsanläggningen klassas som ett fornminne.
Men en kanon hittade undertecknad i alla fall som bilden ovan visar.



I Parisfreden 1856 som avslutade Krimkriget beslöts att Åland skulle demilitariseras för all framtid. Vilket innebär att ingen militär aktivitet får förekomma på ön.
En följd av detta är att ålänningarna inte behöver göra militärtjänst.
Triumfbågen i Paris har hyllningar inristade över detta slag. Så drabbningen har hamnat i fint sällskap med alla Napoleons segrar som också finns nämnda där.
Dessutom finns en kolgruva i England som bär fästningens namn.

Kvar på Åland låg massor av tegel som var fullt brukbart. Materialet skeppade ryssarna till Helsingfors och använde i byggandet av Uspenskijkatedralen, som är den största ryskortodoxa kyrkan i Västeuropa.
Helgedomen är också ett av Helsingfors stora landmärken samt turistmål räknat i antal besökare.

Efter kriget utdelades det första Viktoriakorset, som är Storbritanniens högsta utmärkelse för tapperhet som en soldat oavsett grad kan få.
Medaljen har utdelats 1.354 gånger och endast 10 gånger efter det andra världskriget.
Charles David Lucas hette mannen som fick den första, när han med risk för egna livet sprang fram på sitt fartyg och kastade över en brinnande kanonkula i havet, och därmed räddade skeppet och dess besättning från stora skador och förluster.
Mvh fredrik

lördag 1 augusti 2009

Ordning och reda i Ventspils.



Bilden ovan visar slottet som Livländska/Tyska ordern grundade 1314 vid floden Ventas mynning. Staden fick sina stadsrättigheter 1378.
Ventspils har förstörts många gånger i krig, även svenska armén har bidragit, när vi brände ner den 1701.
Ventspils blommade upp under slutet av 1800-talet och hade en stor befolkning av tysktalande som var ättlingar till grundarna. Efter andra världskriget fanns mycket militär verksamhet i området. Det byggdes även upp en industri med gasraffinaderier och fabriker som tillverkade ammoniak och gödningsmedel.
Företagens behov av arbetskraft medförde en befolkningsexplosion av inflyttade ryssar och från 1950-talet till nu har invånarantalet mångdubblats. Både industrierna och de stora bostadskomplexen där arbetarna bodde uppfördes utan hänsyn till lokalmiljön.
Följden blev att Ventspils var en av de mest förorenade och miljöfarligaste städerna i Lettland. Sista åren på 1980-talet, delade myndigheterna ut gasmasker till barnen för att skydda dem från de täta utsläppen av gifter.
Idag är det egentligen inte särskilt vacker här, när det inte finns några enhetliga områden med bebyggelse, utan istället blandas det friskt mellan gammalt och nytt. Ventspils har ändrat karaktär till följd av världskrigens ödeläggelser och 50 års sovjetstyre.
Det bor 50.000 människor i staden som har tappat 10.000 invånare sedan självständigheten 1991. Det främsta skälet är låga födelsetal. Men också att många ryssar har valt att flytta tillbaka till moderlandet.
En del tvingades bort när de inte ansågs ha förankring i Lettland, eftersom de var stationerade här i Röda armén. Den sågs som en ockupationsarmé av de styrande och därför fick soldaterna inte räknas som medborgare i det nya självständiga Lettland, och skickades istället ut ur landet med sina familjer till Ryssland.



Ortens stora lycka är dess isfria hamn. Här transporteras mängder av olja och gas från Ryssland som kommer via pipelines och järnvägstransporter. Denna handel har gjort att Ventspils är Lettlands rikaste stad.
Och det märks verkligen, samhället påminner väldigt mycket om de återuppbyggda västtyska städerna, eller mellanstora svenska där man har rivit friskt, typ Katrineholm.
Det har lagts ner enorma belopp i att snygga upp de yttre miljöerna, det är stenlagda trottoarer, cykelbanor, nyasfalterade vägar, parkbänkar, lekparker samt rikligt med gatubelysning. Myndigheterna har även stängt de mest miljöfarliga fabrikerna.
Detta gör att staden känns väldigt fräsch, trots alla sina slitna fastigheter. Det är den sovjetiska byggnadsstilen med sina vita tegelstens hyreshus som upptar det mesta av bebyggelsen.
Mannen bakom denna enorma förändring är oligarken Aivars Lembergs som har varit borgmästare här under olika perioder.
Genom en rad olika företag kontrollerar han exporten via Lettland av rysk olja. En del av oljeintäkterna har använts till att rusta upp den kurländska metropolen.
Aivars Lembergs anses vara nationens rikaste person. Om letten också är den hederligaste är nog föga troligt.
Hamnen dominerar totalt. All verksamhet i staden har sin grund i de inkomster och arbetstillfällen som den skapar åt Ventspils.


Jag hann bara uppleva ett dygn i Ventspils, när vi redan tidigt dagen efter fortsatte till Litauen. Boendet var på ett enkelt pensionat i ett idyllisk villaområde strax utanför centrum. På morgonen väcktes hundarna upp, när undertecknad tog en stärkande promenad.
I kvarteret bakom huset, låg gamla slitna arbetarbostäder från förra seklet med kullerstensgator. En helt fantastisk miljö. Jag hade gärna klivit in till någon av husägarna och frågat om deras livsöden. Det bästa med Baltikum, är att det finns många intakta stadsmiljöer kvar, även om de på många håll är enormt slitna.
Jag kommer gärna tillbaka och spatserar på de fina trottoarerna.
Det går att åka färja hit från Nynäshamn. Städer med ordning och reda gillar jag och så är det verkligen här i ett annars rörigt och ibland kaosaktigt Baltikum
Mvh Fredrik
www.ventspils.lv/

Sandstormen i Douz.

Mitt i Tunisien ligger Douz som omges av Saharas öken. Staden har 25.000 invånare samt massor med dromedarer. Den marknadsför sig som porten till Sahara och den urgamla karavanvägen passerar här på sin väg genom öknen till Västafrika.
Jag var på en rundresa i Tunisien, egentligen hade undertecknad tänkt att bada och stanna i Sousse, men kom på andra tankar efter att ha pratat med paret bredvid mig på planet ner.
De berättade om denna tur, och jag gjorde slag i saken och bokade utflykten.



Runt staden finns stora oaser som erbjuder svalka i en annars steril och het miljö. När jag kom hit passerades Douz snabbt och gruppen åkte ut till en dromedarfarm. Där hoppade man upp på ett djur och leddes ut i den stora öknen.
En dromedar klarar sig utan vatten i upp till två veckor och kan dricka hundra liter vatten vid ett och samma tillfälle. De kallas för öknens skepp. I djurets puckel finns lagrat fett som omvandlas till föda om den uteblir och det räcker i en vecka.
Vädret var klart med en skön eftermiddagssol. Landskapet och himlen gav en underbar atmosfär som var i samklang med dromedarens sköna lunk.
Efter att ha ridit i en timme vänder vi tillbaka mot farmen och jag ligger längst fram i denna långa karavan av dromedarer med ovana turister på sina ryggar.
När undertecknad tittar bakåt, är landskapet förändrat, långt bort syns en sandstorm som blåser upp blixtsnabbt och efter ett par minuter är den över oss och ingen kan se något. Men jag har inte långt kvar att rida.
Dromedarerna är vana med sandstormar. Deras ögonlock är genomskinliga, så de ser med stängda ögon.
Jag hoppar snabbt av djuret och springer in på gården där man får skydd, de som kommer in sist har sand över hela kroppen inklusive öronen, näsan och munnen. Det var verkligen en annorlunda upplevelse.
Efter en halvtimme var allt över och himlen blev vacker igen.
Min grupp åkte till hotellet där vi skulle övernatta och jag såg fram emot att ta en dusch. Vattnetkvalitén är inte den bästa i randen av Sahara, därför kändes det som att tvätta sig i saltvatten.
På kvällen bjöds det på en stor buffé under en stjärnklar himmel och det var en bra avslutning på en händelserik dag.
Dagen efter gick färden vidare och gruppen besökte en dadelodling. Vi stannade även till i Tunisiens enda stad där majoriteten av invånarna är shiamuslimer. Tozeur heter orten och folket var ganska otrevliga där.


Slutligen vill jag nämna något om de goda dadlarna som vi hade riklig tillgång till. De flesta som man äter i Sverige runt jul kommer från Douz. Tunisien står för 7 % av världsexporten.
I samband med muslimska fastemånaden Ramadan sägs det vara tradition att äta dadlar med yoghurt som första måltid när solen har gått ned.
Numera köper undertecknad alltid dadlar runt jul och smaskar i mig dem och minns Douz.
Mvh Fredrik
www.tunisia360.com/