torsdag 2 juli 2009

Slagfältet i Salaspils.

Salaspils är en liten håla som ligger 18 km sydöst om Riga. Staden är mer känd under sitt tyska namn, Kircholm. Här bor 21.000 personer och de flesta pendlar till huvudstaden där jobben finns.
Grundad av Tyska ordern. När de föll ihop i slutet av 1500-talet övertog Polen-Litauen området. I närheten låg ett stort läger under andra världskriget, men det tänker jag skriva om vid ett senare tillfälle.
Idag ser Salaspils mer ut som ett svensk förort byggd på 1970-talet. Här passerar den stora motorvägen till Riga. Området runt Salaspils, är platt och användes som exercisfält för den ryska armén.
Med första världskriget kom fronten att ligga här i två år och mycket av bebyggelsen förstördes.
När Lettland tillhörde Sovjetunionen, växte orten kraftigt, med stor inflyttning av ryssar. De är idag 42 % av befolkningen.

I detta inlägg kommer allt ljus att falla på vår mest hårdförde kung, Karl IX (1551-1611). Han var Gustav Vasas yngsta son och sägs ha ärvt kungens heta temperament mer än någon annan av de övriga av vasasönerna.
Efter att ha avsatt sin brorson Sigismund (1566-1632) som svensk kung 1599, flyttade denne tillbaka till Polen. Där vägrade Sigismund att erkänna Karl IX. Därför fanns det en ständig grogrund för fiendeskap mellan Sverige och Polen.
Sigismund visste att det svenska folket aldrig skulle erkänna en katolsk kung igen. Därför hamnade deras konflikt här istället. Om vem som ska kontrollera handeln och makten i Baltikum.
Båda regenterna ville ha ensamrätten till området.
Historikerna brukar benämna konflikten som utbröt mellan dem som det andra polska kriget 1600-29. Det blev en drabbning som sonen till Karl IX fick ärva, nämligen Gustav II Adolf, vår mest berömda krigarkung.
Karl IX var ovanlig på så sätt att han alltid tog med familjen på sina krig runt Östersjön. Därför lärde sig Gustav II Adolf krigets konster redan som barn.
Karl IX är även känd som den kung i Sverige som förstörde flest arméer i krig. Detta inlägg ska handla om den tredje stora armén som regenten fick totalkrossad här.
Nämligen slaget om Kircholm, som stod i Salaspils en ödesdiger septemberdag 1605.




I slaget led Sverige sitt största nederlag genom alla tider, trots att vi var tredubbelt fler, 12.000 man mot Polens knappt 4.000. Förlusten berodde främst på att polackerna nyttjade sitt tungt beväpna kavalleri skickligt och trängde ihop oss så att vi inte kunde använda vår styrka fullt ut.
Det dog nästan lika många som vid det berömda slaget i Poltava 1715, närmare 8.000 man. Men i förhållande till hären var förlusterna större här.
Detta slag läste vi ingenting om i skolan, men i Polen är det känt som deras Narva. Karl IX höll själv på att stupa, när hans häst dog. Kungen stod ensam på slagfältet. Då dök en svensk ryttare upp. Han hoppade av sin springare och gav den till Karl IX som kunde rida därifrån.
Under denna period trodde folket på ödestron, att ens tid var utmätt, d.v.s. den dag man dog var förbestämd av gud och det kunde ingen ändra på. Det var därför de berömda Karolinerna gick upprätta i strid.
Soldaternas mod, blev fiendens skräck.
Efter fiaskot ändrade svenska kavalleriet sin taktik och började rida i sporrsträck med dragna svärd, som Polens husarer hade gjort här. En strategi som skulle förfinas ytterligare i trettioåriga kriget och ge Sverige enorma framgångar.
Hela 1600-talet var annars ett ganska sorgligt kapitel i svensk historia om man ser till det mänskliga lidandet. Var tredje man dog i krig och vi krigade i 87 år under detta århundrade.
Många svenska och finska bondsöner slutade sina liv i den baltiska myllan. Men ännu fler kom tillbaka till sina byar i hemlandet, som psykiska vrak och invalider.

Det finns inget som påminner eller berättar om slaget, förutom den stora stenen som är rest i ett bostadsområde intill kanten av den hårt trafikerade motorvägen till Riga. På stenen står det om drabbningen på lettiska och polska.
Sverige har inte satt upp den. Vi valde istället att glömma slaget, för i slutände vanns det andra polska kriget av oss. Segern kröntes med ett övertagande av Livland med Riga som blev rikets största stad.
Mannen som gjorde det, var Karl IX:s son Gustav II Adolf. Nästan så var kungens sista ord när han dog på Nyköpingshus 1611. Karl IX stönade fram dem innan livets sista suck drogs, "Han ska göra det". Gustav II Adolf var bara sjutton år, men förklarades som enväldigt regent, trots att han var minderårig.
År 1621 intog Gustav II Adolf Riga och bekräftade Sveriges överlägsenhet i området. Freden slöts i stilleståndet i Altmark 1629 och Sigismund blev tvungen att erkänna sin kusins rätt till Livland.
Vi får hoppas att kungen besökte pappan Karl IX:s begravningsplats i Strängnäs domkyrka och berättade den glada nyheten.
Kusinen Sigismund, satt och surade i Warszawa, ett par år efter avtalet dog han i april 1632, några månader senare stupade Gustav II Adolf i Lützen.
Mvh fredrik
www.smb.nu/svenskakrig/

Magnifika Hagia Sofia i Istanbul.


Hagia Sofia ligger mitt i gamla delen av dagens Istanbul och vart man än tittar faller alltid ens blick tillbaka på detta magnifika byggnadsverk.
Namnet betyder på grekiska, den heliga visdomens kyrka.
När helgedomen invigdes år 537, lär dess skapare, kejsare Justinianus (483-565) ha yttrat följande, "Salomo, jag har överträffat dig". Vilket menas att de ansåg i Östromerska riket ha överglänst Salomos tempel i Jerusalem i att ära gud.
Det tog endast fem år att uppföra kyrkan.
Materialet hämtades från gamla tempelstäder som Efesos och Baalbeck. Vilken bedrift att lyckas med detta på så kort tid.
Med åren har många arkitekter, främst på den osmanska tiden försök att överträffa kyrkan med nya ståtligare moskéer. Men besökarens intresse riktas alltid mot Hagia Sofia.
Inte ens Sinans mästerverk, Blå moskén som ligger mittemot lyckades.


År 1204 plundrades kyrkan av korsfarare, i det som kallades fjärde korståget. Ursprungligen hade de tänkt befria Jerusalem, men under resans gång lockades riddarna istället av Bosporens skatter.
Väl på plats stal de Hagia Sofias silver och värdeföremål. Förnedringen fulländades med att en prostituerad sattes på patriarkens säte, när erövrarna genomförde en mässa.
Denna händelse återkommer ständigt när företrädare från den ortodoxa kyrkan möter den katolska. Påven Johannes Paulus II var i byggnaden 2003 och sökte försoning, genom att be om ursäkt för det som hände under fjärde korståget.
När Mehmet II (1432-81) intog Konstantinopel 1453 lät han sina soldater plundra staden i tre dagar, men helgedomen fick inte röras. Sultanen sägs ha blivit så betagen av kyrkans skönhet att han omgående gjorde om den till en moské.
Konstatinopel föll på en torsdag och än idag varken gifter man sig eller gör viktiga affärer på den dagen i Grekland.
Torsdagar anses bringa otur.



På 1930-talet lät Turkiets president Kemal Ataturk sekularisera helgedomen. Den blev ett museum, som Hagia Sofia fortfarande är idag.
Under denna perioden togs de ursprungliga mosaikerna fram. De hade varit övermålade sedan 1400-talet.
mosaiken ovan ses kejsar Konstantin (272-337), stadens grundare överlämna Konstantinopel till jungfru Maria och Jesusbarnet samt kejsare Justinianus som står på andra sidan och räcker över Hagia Sofia.
Konstantin är främst känd som den förste romerska kejsare som erkänner kristendomen. Om han själv var kristen är omdebatterat, men mannen ska ha låtit döpa sig på sin dödsbädd.
Enligt legenden ska han fått en uppenbarelse, strax innan ett stort fältslag, mot sin rival och medregent Maxentius. Drabbningen stod vid Pons Mulvius år 312. Området ligger 5 km väster om dagens Rom.
Konstantin kom norrifrån och skulle inta Rom. Enligt gammal beprövad taktik, vet alla i Romarriket, att den som kontrollerar staden får dess stöd.
Det skulle innebära att han ensam kunde bli hela Romarrikets kejsare.
Uppenbarelsen sågs på himlen i form av ett vitt kors med texten, IN HOC SIGNO VINCES, i detta tecken skall du segra. Tecknet beordrades att målas på alla sköldar.
Striden förlorades stort av Maxentius, som drunknade i Tibern, när han försökte fly.
Som kejsare gjorde Konstantin sig till kristendomens beskyddare, och var tionde undersåte var redan kristna, men nu ökade antalet rejält. Betyget från eftervärlden är gott. Konstantin får ett bra renommé i historien, och tillskrivs många positiva förändringar.
Mellan Colosseum och Forum Romanum finns Konstatinbågen, Roms största och vackraste triumfbåge. Den uppfördes till minne av hans seger över Maxentius.
I Grekland är Konstantin det vanligaste dopnamnet för pojkar.
Nedan syns ett soldatmynt med hans bild på, som kallades sold. Därifrån kommer ordet soldater.
Det var män som fick sin betalning i sold.

Jag har alltid varit nyfiken på platsen. När undertecknad var i Istanbul, gjorde vädret det omöjligt att gå på stan, så dagen tillbringades i Hagia Sofia.
Det är härligt när det finns mycket tid att spendera på ett ställe. Oftast lider man av tidsbrist, när jag vill göra och se för mycket saker.
Men nu fanns hela dagen till förfogande och den användes väl, när jag gick runt överallt i byggnaden, fram och tillbaka.
Till slut blev jag stoppad av en vakt som ville veta vad undertecknad höll på med. Min förklaring att jag utforskade helgedomen, verkade inte vakten förstå, men turken lät mig vandra vidare i alla fall.
Men hela tiden undrade jag när James Bond skulle dyka.
I Istanbul spelades en av de första bondfilmerna in på 1960-talet, Agent 007 ser rött och delar av handlingen utspelas här i den f.d. kyrkan.
Inspelningen kantades av många problem. Största svårigheten var att hålla från sig alla nyfikna människor. Utanför byggnaden stod tiotusentals turkar, som alla ville få en glimt av Sean Connery.
Skådespelaren upplevde nog en lättnadens suck, när han kunde fly in i denna sakrala byggnad.
Hagia Sofia är som sagt magnifik.
Mvh Fredrik

Leipzig har Europas största tågstation.

Lepzig har Europas största tågstation, vilken kan tyckas märkligt och varför vet jag inte. Men undertecknad blev fascinerad av byggnaden redan första gången jag kom hit över dagen från Dresden. Den är gigantisk stor och lika intressant.
Första järnvägssträckan i Tyskland drogs mellan Leipzig och Dresden 1839. Stationen skapades åren 1898-1902. Då ansågs de var den tidens katedraler, industrialismens helgedomar. Därför la städer ner enorma summor på att uppföra dessa imponerande byggnadsverk. Det var viktigt att besökarna som kom till staden skulle få ett praktfullt välkomnade och bli imponerade.
Under andra världskriget bombades hela järnvägsområdet hårt och stora delar av byggnaden förstördes. Efter kriget återuppbyggdes den och öppnades fullt ut 1950. Man blev även tvungen att fylla igen över 20.000 bombkratrar som fanns längs hela banområdet.
Hit med tåg kom dåvarande förbundskanslern i Västtyskland Willy Brandt (1913-92). Han kom för att försöka försonas med DDR och året var 1970. Platsen utanför bär hans namn. Tyvärr lyckades inte Willy Brandt, något år senare blev han avsatt, när det visade sig att en av förbundskanslerns närmaste medarbetare var stasiagent.
Stationen är 293 meter bred och innanför finns ett stort köpcentrum i tre våningar. Se bilden nedan, där Mats sucktar längtansfullt efter något gott. Det bästa med centrumet är att det håller öppet alla dagar, vilket är ovanligt i Tyskland.
I detta land stänger alla affärer kl 14.00 på lördagar och öppnas först på måndagen igen.
Efter gallerian öppnar byggnaden upp sig till ankomst och avgångshallen som är helt inglasad. Även de som inte är intresserad av arkitektur, tror jag att fastnar här en stund, medvetet eller omedvetet.
Konstruktionen är 83.000 kvm stor, det finns med andra ord mycket att utforska.


Vi bodde på en bakgata i närheten. Vilket var utmärkt om någon av oss skulle bli sugna på en nattmacka eller något att dricka. Då var det bara att dra på sig byxorna och korsa gatan. Vilket aldrig hände, men det var trevligt att ha möjligheten.
Runt hotellet fanns en del sjaskiga krogar och på station rörde sig mycket skumt folk. Så miljön här på kvällskvisten var inte direkt inbjudande.


Annars njöt vi av den fina sommarvärmen som rådde här och på övriga platser som vi besökte under vår resa i forna DDR 2007.
Det var ljuvligt att sitta ute sent på kvällarna och äta samt dricka gott. Kommer jag tillbaka till Leipzig, vilket undertecknad gärna gör, så ska jag in en stund på tågstationen och njuta av dess stora rymd.
Men även passa på och ta en bratwurst mit brot. Eller varför inte två, när man ändå är i farten.
Guten Abend Fredrik
www.bahnhof.de/

Bebelplatz i Berlin.

På detta ställe stod det mest kända av alla nazistiska bokbål, som inträffade den 10 maj 1933. Idag har torget fått uppkallats efter en av personerna som grundade socialdemokratin i Tyskland, August Bebel (1840-1913).
På den tiden när man brände böcker var namnet Operaplatz. Torget är ett av Berlins finaste och domineras av de stora kulturella institutionerna som Berlins operahus och det berömda Humboldt universitetet.
Så platsen för att elda upp böckerna var vald med omsorg. Mitt bland eliten skulle nazisterna markera sin makt och samtidigt skrämma folket till underkastelse.

Det var Joseph Goebbels (1897-1945) som var Adolf Hitlers propagandaminister som tog initiativet att bränna böcker av framför allt judiska författare, men även andra som Nazityskland ansåg som stötande, som t.ex. Thomas Mann, Karl Marx och Heinrich Heine.
Joseph Goebbels, gick tidigt med i naziströrelsen, och var gauleiter/chef över Berlin från 1927.
När Hitler tog makten 1933, utnämndes Joseph Goebbels till propagandaminister, en befattning han höll fram till sin död 1 maj 1945. Då tysken valde att ta sitt och familjens liv.
Denna fanatiska man höll igång propagandamaskineriet ända fram till Naziregimens sammanbrott. Han led enormt av mindervärdeskomplex, kortväxt med en klumpfot gjorde att framgången hos damerna uteblev, men med makten och chefskapet över Tysklands filmindustri, kom kvinnorna.
Ett av många öknamn var bocken från Babelsberg. I den staden finns fortfarande mycket av landets filmindustri.
Joseph Goebbels höll ett långt tal där han förkastade stora delar av Tysklands kulturella elit. När rösten tröt började böckerna att kastas in i elden. Med hjälp av de nazistiska ungdomsrörelserna och stormtrupperna SA, förstördes över 20.000 böcker under kvällen till den stora åskådarmassans jubel.



Idag finns ett minnesmonument över den tragiska händelsen. Det är ett rum som ligger under torget med tomma bokhyllor som ska kunna rymma 20.000 böcker.
Detta kan man beskåda genom den stora plexiglasrutan som min kusin Jonas kommenderar Mats att titta på. Hasse står med ryggen mot, men det fixar nog kusinen, att Hans tar del av denna historiska händelse.
Området ligger i f.d. Östberlin, och episoden utnyttjades friskt i propagandasyfte av den kommunistiska regimen.

Heinrich Heine (1797-1856) som var en av de drabbade författarna, fick själv sina böcker förbjudna under Preussens och Tyska förbundets tid. Han var känd för sin skarpa ironi och fördömande av den maktfullkomlighet som många tyckte rådde i dåtidens Tyskland.
Heine levde sitt liv i självvald exil i Paris, där tysken dog och är begravd. Han umgicks lite med Karl Marx, men delade inte dennes kommunistiska idéer.
Idag bär monumentet en inskription från en av hans böcker och är som följer,
"Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare att också bränna människor".
Med facit i hand, så fick Heine verkligen rätt, för den nazistiska diktauren slog världsrekord i båda kategorierna, bränna böcker och bränna/döda människor.

Nog om detta, vår upptäcksresa gick vidare, på bilden försöker Hasse visa oss, att så här många böcker brändes, men vi hade redan tappat intresset och ville äta.
Och så är det i världen idag, folk glömmer och därför kommer vi tyvärr se nya "bokbål".
Auf Wiedersehen Fredrik

Tråkiga Milano.

Till Milano ville jag alltid återvända, efter att ha varit här ett par timmar under en tågluff i slutet 1980-talet och det trots ett dåligt mottagande.
Mötet blev kort med staden, när gänget blev utkörda av polisen från en park i närheten av den stora tågstationen. Dessutom verkade vi vara potentiella rånoffer för Milanos alla knarkare som strök runt där, så den sista stunden tillbringades inne på stationen.
Men ändå väckte staden min nyfikenhet och efter många år blev det ett återbesök.
Efter att ha hårdlanserat staden som resmål, bar det av och vi bodde i närheten av den stora tågstationen. Det är fascinerande med dessa tågens katedraler och den i Milano är ett praktfullt skrytbygge som uppfördes under fascismens glansdagar på 1930-talet.
Milano är Italiens ekonomiska centrum samt ett av världens stora modecentrum. Detta sätter sin starka prägel på metropolen som mest verkar befolkas av kostymklädda banknissar och fjolliga modeskapare. Milano är verkligen ingen arbetarstad, utan istället en tråkig tjänstemansstad, där stil går före vett.
Faktum är i varje fall att Milano har utvecklats till ett exportlokomotiv för övriga Italien, och levnadsstandarden är nu bland de högsta i Europa. Invånarna hävdar att här finns de driftiga affärsmännen, de duktiga entreprenörerna, medan i Rom sover man och politikerna bara pratar.
Staden blev en del av romarriket 222 e.Kr. Genom Milano-ediktet år 313 e.Kr gjorde kejsare Konstantin kristendomen till imperiets officiella religion. Milano expanderade under århundradena till att bli en stor och inflytelserik stad som efter många regionala maktkamper kom att lyda under Österrike.
Milanos store befriare blev Napoleon som kastade ut österrikarna 1796. Men efter mycket trätor återkom de och slutligen drevs Österrike ut 1848 och folket kunde senare ingå i den nybildade staten Italien 1861.



I närheten av hotellet ligger Piazzo Loreto, där italienska motståndsmän hängde upp liken av Benito Mussolino (1883-1945) och hans älskarinna Clara Petacci för allmän beskådning. Han var Italiens diktator från 1922 fram till sin död, de sista åren styrde mannen ett lydrike under tyskarna i norra Italien.
Benito Mussolino är född i dessa trakter och började sin politiska karriär på vänsterkanten, men kom att grunda den fascistiska rörelsen efter första världskriget, rädslan för kommunismen, gjorde att folket såg hans parti som det enda som kunde försvara de traditionella värdena
Efter en generalstrejk och den långa marschen till Rom 1922 utsågs han till premiärminister av kungen. Benito Mussolino blev med åren populär och fick igång tillväxten, krossade maffian samt upprätthöll lag och ordning i Italien.
På 1930-talet allierade landet sig med Nazityskland och drogs in i andra världskriget. Detta var diktatorns största misstag. Om fascisterna hade hållit sig neutrala, kunde Benito Mussolino likt Franco i Spanien ha suttit kvar på makten efter kriget.
Efter många år av konflikter, tröttnade italienarna. Med hjälp av amerikanarna störtades mannen 1943, men fritogs av tyskarna och återinsattes i norr. I april 1945 tillfångatogs han av partisaner och avrättades. Kroppen hängdes upp här i Milano, för att visa alla skeptiker, att diktatorn var död.
Dit gick vi och bilden ovan visar dagens torg med Lennart poserande framför platsen. Detta är inte en av Milanos stora turistattraktioner, men för oss med intresse av andra världskriget, är stället ett måste att besöka när man kommer till Milano.


Duomo är den stora sevärdhet och är verkligen storslaget. När katedralen är upplyst på kvällen syns den över hela Milano.
Jag tänker på Ernest Hemingways (1899-1961) romanfigur Fredric Henry i boken, Farväl till vapen. Där han ligger skadad i Milano under första världskriget och ser kyrkan från fönstret på sjukhuset.
Samtidigt funderas det över livet och förhållandet med den engelska sjuksköterskan Catherine Barkley. Kärleken växer sig starkare, men även oron. De vet med sig att Fredric måste tillbaka till fronten när konvalescensen är över. Hon är gravid, tillsammans tas beslutet att fly till Schweiz. Boken avslutas på ett tragiskt sätt för de båda.
En mycket läsvärd bok.
Den bygger på en del självupplevt material, som Ernest Hemingway mötte som frivillig soldat under första världskriget i norra Italien. Han tjänstgjorde som ambulansförare, samma som huvudfiguren gör i boken.
Katedralen började byggas på 1300-talet och tog 500 år att färdigställas. Fylls den till sista plats, ryms över 40.000 besökare.




Det är tillåtet att gå på taket. Här uppe ses de snöklädda Alperna borta vid horisonten, men även en fin överblick på Milano ges. Efter lite missförstånd lyckades vi få ihop vår grupp. För tyvärr var man inte ensam om att tycka det är trevligt att gå här. Det verkade vara mer folk på taket än inne i helgedomen.
Det var en i gruppen som lyxade till det med att ta hissen. Detta medförde att vi kom ifrån varandra en stund, då övriga tog trapporna. Istället för att spara några Euros, tog vår lyxlirare den dyra transportvägen, hissen.
Men han har nog rätt i alla fall, pengar är till för att rulla. Lennart är gruppens störste livsnjutare och lyxkonsument.


Bredvid ligger dagens katedral som lockar mer anhängare än kyrkan, den ståtliga gallerian Vittorio Emanuele II, som är det pampigaste shoppingcenter undertecknad har besökt.
Detta är en praktfull täckt arkad i fyra våningar med affärer, caféer och restauranger. Lite av den exklusiva karaktären har försvunnit sedan MacDonald's köpt in sig på den bästa platsen mitt i gallerian.
Men fortfarande ligger stadens dyraste caféer här, en kopp kaffe kostar 10 Euro.
Köpcentret brukar anses som världens äldsta och invigdes 1865. Döpt efter Italiens första kung, Vittorio Emanuele II. Hans valspråk var det storslagna, Padre della Patria, Far åt Faderslandet.
Regenten ligger begravd i Pantheon i Rom.


Ska jag vara ärlig, ska det mycket till för att återkomma hit. Milano är verkligen tråkig rakt igenom. Men området runt centralstationen gillas, där finns en prisvärd restaurang, med smarriga tunnbakade pizzor. Dessutom har de god öl. Jag och min kusin Jonas var ställets mest trogna gäster.
Men sista kvällen avrundades på en lite finare restaurang, med stadens specialitet, kalvschnitzel. Till förrätt färsk mozzarella. Allt detta sköljdes ner med rött vin. Över bordet hängde ett porträtt av Giuseppe Verdi, stadens store son och en av världens mest berömda kompositör.
Med en fjäskande kypare blev inramning för vår måltid perfekt. Stora delar av middagen är dessutom dokumenterad av Lennart, som hade med sig sin videokamera.
Om något positivt ska nämnas, får det bli fotbollsmatchen, det var en höjdare att se Inter spela med en Zlatan som briljerade. Eller när jag skulle filma Lennart i ett skyltfönster, då han skulle lägga sig i en säng som stod där.
Snabbt kom expediten och undrade vad som pågick.
Ciao fredrik
www.ernesthemingway.org.uk/

onsdag 1 juli 2009

Liepajas öde stränder.

Jag och min kompis Enrico körde hit direkt från färjan i Riga. Det är 220 km till Liepaja från huvudstaden och vägen går igenom ett platt och ödsligt landskap.
Liepaja är historisk mer känt under sitt tyska namn, Libau. Men sedan nationens första självständighet 1920, används det lettiska namnet. Grundad av Tyska ordern 1253, ett år efter Stockholms officiella tillkomst.
Karl XII intog den under det Stora nordiska kriget 1700-21. Han och arvfienden Peter den store har bott i staden vid olika tillfällen, och slumpvist i varsitt hus som låg mitt emot varandra.
Tsaren var här 1697 i väntan på båten som skulle ta honom på sin berömda bildningsresa i Holland.
Gruppen kom på försommaren och Peter den store färdades inkognito och utgav sig för att vara en student. Han ville undvika officiella ceremonier och istället se sig om på egen hand i den kurländska hamnstaden.
Inspirationen från resan kom indirekt att modernisera hela ryska väldet. Det var i Liepaja som regenten för första gången i sitt liv såg Östersjön. Kanske var det här tanken om att Ryssland behövde en hamn mot väst kläcktes.
I så fall fick detta besök stora konsekvenser för det svenska riket, som förlorade enorma landområden i de krig som senare uppstod mellan staterna.
Britterna ockuperade orten 1854 under Krimkriget.
Liepaja har lytt under de flesta stora länder i regionen som Polen-Litauen, Tyska ordern, Sverige samt Ryssland. Men en kort period var området självständig, när den sista stormästaren av Tyska ordern fick regionen som eget hertigdöme. Namnet på det lilla riket blev Kurland.
Härifrån utgick båtar som koloniserade Tobago och delar av Gambia. Men 1795 föll området under rysk överhöghet. Staden blev en viktig utskeppningshamn för imperiets export. Handeln bidrog till att Liepaja växte kraftigt.
År 1889 infördes de första elektriska spårvagnarna i Ryssland i Liepaja. Från hamnen emigrerade över 40.000 undersåtar till Amerika varje år i början av 1900-talet.
Redan före andra världskriget blev staden en betydande industriort. Fabrikerna tillverkade spårvagnar, jordbruksmaskiner, flygplan och den stora torrdockan reparerade fartyg från hela östersjöområdet.


Under första världskriget intogs Liepaja av tyska trupper och i frihetskriget som kom därefter var staden ett av få områden som löd under lettiskt styre. År 1919 var man säte för den oberoende staten Lettlands provisoriska regering. Efter freden och utropandet av sin stat fick många av de tyska invånarna lämna Liepaja.
När Sovjetunionen införlivade orten och övriga Lettland 1944-45, blev Liepaja stängd för utlänningar och så var det fram till 1991.
Strax norrut ligger den övergivna krigshamnen Karosta som undertecknad återkommer till i ett annat blogginlägg.


Liepaja blev även hårt ansatt under andra världskriget. Vid slutet hölls regionen fortfarande av tyska armén. Ryssarna valde att innersluta dem och istället gå vidare mot ondskans högborg, Berlin. De var oroliga att amerikanarna skulle hinna före. Därför blev Kurland kvar under nazistisk överhöghet tills freden slöts i maj 1945.
Då tågade 200.000 tyska soldater från detta område mot fångenskapen i Sovjet. De flesta fick aldrig återse sitt hemland. Eftersom militären lade ut minfält i området och inte märkte ut dem på kartan, ligger en hel del fortfarande kvar i trakterna runt Liepaja.
Fram till kapitulationen utsattes staden för många ryska flygangrepp. Idag är Liepaja i stora delar uppbyggt i modern stil, med de klassiska ryska grå betonghusen som syns ovan. Orten är i dåligt skick, broar är avstängda, gatorna fulla med hål och det finns många stora övergivna fabriker.
När Sovjet föll 1992, förlorade industrin sina marknader. Inget kapital fanns för omställning, därför övergavs dem. Ingen ville köpa inhemskt, när valutan blev konvertibel. Nu ville folket ha västerländska produkter.
Men inne i själva Liepaja finns en del fina gamla hus kvar och det är rätt inbjudande här i alla fall. Många fastigheter är renoverade, men ännu fler står fortfarande orörda, med enorma underhållsbehov.
Liepaja har en del fina intakta miljöer. Det finns gator som fortfarande domineras av fina villor byggda vid förra sekelskiftet för den tysktalande befolkningen. Även om dessa pärlor också står och förfaller.
Staden präglas av hög arbetslöshet och lever på sina inkomster från den isfria hamnen.
En rolig anekdot är att man kan flyga hit från Riga, men inte åka tåg när järnvägen är för dåligt underhållen. Det är som att vi skulle ta flyget till Norrköping från Stockholm istället för tåget.



Nu tillbaka till rubriken, stränderna är öde och det beror inte enbart på det dåliga vädret som syns på bilderna när jag och Enrico går på stranden.
Anledningen är att Sovjetunionen dumpade kolossalt mycket överblivet krigsmaterial i havet strax utanför Liepaja efter andra världskrigets slut och det har gjort att vattnet är förorenat.
Myndigheterna vågar inte ta upp skräpet, dels för att de är rädda att förvärra situationen, men också för att det skulle kosta stora belopp. Fortfarande guppar 80.000 minor runt i Östersjön.
Det sitter varningskyltar på stranden att inte röra föremål som flyter i land.
Vi gick tillbaka och tröstade oss med det lokala ölet medan regnet föll över Liepaja. Vårt hotell, var en fet betongkoloss mitt i centrum och var endast tillgängligt för högre officerare under sovjettiden.
Bredvid står en gamla fin 1700-tals kyrka. Runt byggnaden hänger nät som ska hindra besökare att få nerfallande föremål i huvudet. Den syns på en av bilderna ovan.
De flesta av invånarna är protestanter och letter. Den stora ryska minoritet bor främst uppe vid den nerlagda flottbasen eller i förorterna. De utgör 40 % av befolkningen.
Idag är hotellet helrenoverat och vi åt den bästa frukosten här under hela resan.

Mvh Fredrik

Tallinn, mentalsjukhuset och idioten.

Med mitt yrkesval får man sällan göra tjänsteresor till utlandet, men denna resa var en sådan. Avdelningen hade sponsrats av ett stort läkemedelsbolag som möjliggjorde att vi kunde besöka en psykiatrisk klinik i Tallinn.
I gengäld fick de hålla föredrag på båten över och det kunde personalen leva med, de flesta av oss var måttligt roade av informationen, utan hade tankarna på annat som kvällens festande.
På morgonen blev alla hämtade med buss och körda till Tallinns största mentalsjukhus. Här blev vi uppdelade i små grupper som fick besöka olika avdelningar.
Min grupp hamnade på en rättpsykiatrisk avdelning, där det fanns 33 män som var dömda till vård istället för fängelse då de ansågs för sjuka när de hade begått sina mord.
Stämningen var spänd. Patienterna fick bara äta med sked och bodde i stora sovsalar. Där fanns en brokig samling människor som verkade härstamma från alla hörn av forna Sovjetunionen. Undertecknad minns särskilt en person, som såg ut att komma från Centralasien. Mannen försökte tigga cigaretter av mig.
Det rådde totalt rökförbud.
Vi fick hälsa på några, men man fick inte kommunicera med dem. Överläkaren berättade om deras bakgrund. En av patienterna som jag tog i hand, hade mördat hela sin familj. Han såg ut att vara i övre tonåren och var kraftigt övermedicinerad.
Under besöket var man hela tiden övervakade av stora grova skötare, som såg till att det inte uppkom några intermezzon i lokalen.
Besöket var oerhört intressant och personalen som arbetade på kliniken var fullt medvetna om bristerna, men pengarna saknades. Därför satsade man på det som var nödvändigast, mediciner.
Sjukhuset samarbetade med flera västerländska läkemedelsbolag som fick forska här. Igengäld fick de köpa medicinerna billigt.
Övrig behandling fick stå tillbaka av kostnadsskäl. Att anställa en psykolog eller arbetsterapeut fanns det inga pengar till. Personalen såg ut att bestå av gamla f.d. militärer.

Efter visiten fick man disponera den tid som var kvar själv, så jag, Stefan och Per gick runt i gamla stan.
Uppe på Domberget, se bilden högst upp, sprang vi på en entreprenör som hette Kalle och han kom från Umeå, samma stad som Per.
De fann varandra direkt, denna Kalle erbjöd sig att visa runt oss, när mannen hade lite dötid, tills han skulle hämta upp sin ryska fru.
Gänget gick ner till Rådhuset och åt soppa. Kalle hade inga pengar så vi bjöd honom på gin och tonic på burk som han ville ha. Sedan gick alla till hans bil, utan att ens reflektera över att mannen hade druckit alkohol.
Ibland glömmer folk allt vett när de är utomlands och detta var ett sådant tillfälle för oss.


Han kör ner till en stor betongbunker, se bilden ovan, som inrymmer stadens ishall och konserthall. Kalle övertalade mig att följa med in och titta på konserthallen. Vi gick bakom kulisserna och han berättade massa värdelöst vetande.
Till slut började jag fundera på om det var särskilt lämpligt att strosa runt där. Folk såg ut att undrar över vilka vi var. Jag övertalade Kalle att vi skulle gå tillbaka till Stefan och Per.
På kanten till denna gigantiska betongklump låg en kägelbana. Här åts en macka, men Kalle ville inte äta, utan istället ville mannen ha sin favoritdryck, gin o tonic på burk, och vi bjuder honom på den, utan att återigen reflektera över att Kalle kör bil.
Undertecknad har återkommit till denna byggnad vid senare besök i Tallinn. Idag är den stängd, och ska renoveras. På taket sitter stadens ungdomar och super och sist såg jag några fulla finnar dansa sporadisk tango.
Kalle verkar dessutom ha glömt bort att han ska hämta frugan.


Efter detta, vill han att vi åker till Kalamaja som är ett nergånget område i Tallinn, för att visa oss prisvärda möbler, men vi ville inte åka dit.
Varför ska vi kolla på möbler? Kalamaja är även känt för alla sina trähus och är idag ett ganska populärt område att bo i. På den tiden 1998 var det ett distrikt man skulle undvika. Då befolkades det av många missbrukare och fattiga.
Samtidigt frågar Per om det inte är dags att hämta frugan, men det tyckte Kalle inte var så viktigt.
Men då blir Per förbannad och säger till honom att köra oss till hamnen, men Kalle krånglar runt och hittar inte ner till den.
Per blir ännu mer röd i ansiktet och menar att han borde hitta här, eftersom Kalle sagt att han har besökt staden ett 20-tal gånger.
Till slut kommer gänget ner till hamnen.
Kalle stannar sin gamla SAAB 900 och släpper av oss. Jag sitter i baksätet och snubblar ut ur bilen, tänkte att man ville komma ut ur den fortast möjligast.
Kalle åker iväg och sällskapet står där nere och betänker vilken jävla idiot han var, men sedan kommer vi på oss själva, att vi är ju ännu större idioter som åker runt med en okänd man och dessutom bjuder honom på alkohol.
Så rubrikens sista ord, ska nog vara i plural.
Mvh Fredrik

Sjön Toba på Sumatra.

Jag och min bror Thomas hade tagit båten från Malaysia över till Sumatra. Ön är en av världens största och tillhör Indonesien. Sumatra koloniserades sent, det var först 1905, som Nederländerna hade kuvat hela territoriet, med sina många småriken och furstar.
Ön är ungefär lika stor som Sverige och har 40 miljoner invånare.
Från huvudstad Medan tog vi bussen till sjön Toba, som är den största sötvattensjön i sydöstra Asien och en av de djupaste sjöarna i världen, och skapades efter ett kolossalt vulkanutbrott.
Sjön är 100 km lång och 30 km bred. Vattennivån har sjunkit drastiskt under de senaste åren, ett resultat av att man har dämt upp floderna för vattenkraft. Namnet är efter den stora vulkanen Toba, som vattendraget ligger intill.
På resan hit såg vi ingen naturlig skog, utan all mark är uppodlad med inplanterade gummiträd. Dessa skogar försörjer sig de flesta bönderna på. Priset på världsmarknaden för gummi, påverkar hela befolkningen på norra delen av Sumatra.
Efter att ha övernattat i Prapat, huvudorten vid sjön, togs färjan över till ön Samosir. Största byn heter Tomok och vi bodde strax utanför.
Vissa forskare menar att människans ursprung finns att hitta i dessa trakter. När vulkanen fick ett utbrott för 75.000 år medförde det att människorna här började röra på sig och spreds över världen.
Men denna rapport är väldigt ifrågasatt, men den gillas så klart av Indonesien.
Vi fick sällskap av en tysk som hette Stefan Schneider och vi delade boende. Att jag minns hans namn var för att killen berättade att det är ett av Tysklands vanligaste namnkombination.
Efter vistelsen här, skildes våra vägar åt, tysken skulle upp till Thailand och vi tillbaka till Malaysia. Men så är det när man reser, folk träffas och umgås, för att sedan splittras.
Vissa funkar man bättre med än andra, och tyskar är sådana som vi svenskar funkar bra med, i alla fall jag och min brorsa.
Vi gillar ordning och reda.





Ute på ön, var det som att komma till en helt annan värld. Området runt sjön befolkas av Batakfolket som Nederländerna kristnade så sent som i början av 1900-talet, innan dess var de huvudjägare.
Detta folk var allmänt fruktade av sina grannar för sin vildsinthet och för att de utövade rituell kannibalism. Trots att kyrkorna nuförtiden är fullpackade på söndagarna lever andetron och vördnaden för förfäderna kvar.
Denna mellersta del av Sumatra är en av få kristna enklaver bland en nästan helt muslimsk befolkning i Indonesien.
Tyvärr råder det inavel och många av Batakfolket har stora defekter. De är småväxta, puckelryggiga samt har andra fysiska komplikationer. Folket gifter sig inte över religonsgränserna.
Det gör att urvalet blir litet. Därför är alla släkt med alla.
Men gästvänligheten var stor, vi bodde i ett typisk Batakhus med lutande tak och fick låna en kanot som nyttjades på sjön. På kvällarna samlades man i stora matsalen och åt och drack. Sedan åkte schackbrädet fram. Även hotellets apa satt inne på kvällarna, men djuret nöjde sig med att äta bananer och iaktta oss.
Allt var billigt, det som åts och drack skrevs upp i en bok. Notan betalades vid utcheckning. Vi åt mycket exotiska frukter, som papaya. Maten var vällagad och bestod ofta av kött med ris, samt den starka såsen, sambal oelek.
Bilden nedan ses brorsan spela ett parti schack med hotellfruns man och längre ner, undertecknad och Stefan i vårt Batakhus.




Dagarna spenderades med att vandra runt på ön. Vi besökte de lokala kungagravarna. Trots den uppenbara fattigdomen, kände vi oss aldrig orolig för att råka ut för något. Det blev även en hel del badande och paddlande med kanoten.
Mina minnen från vattendraget är bara positiva. Fanns tid och pengar skulle undertecknad gärna återkomma hit.
Denna plats rekommenderas starkt, med förbehåll att det var 1993 man var där. Saker är nog annorlunda nu. Men jag hoppas inte att det är så, för det vore underbart om denna sjö fick vara en fridfull oas i ett annars hektiskt Sydostasien.