lördag 2 oktober 2010

Världens värsta massmörderska fanns i Cachtice.


Erzsébet Báthory (1560-1614) föddes i en av Ungerns rikaste familjer. Släkten försvarade landet sydgräns mot turkarna, på femtio år hade nationen förlorat mer än halva sitt territorium
En medlem av familjen blev kung över Polen under namnet Stefan Batory (1533-86).
Han grundade universitet i Vilnius och deltog med Sverige i det livländska kriget 1570-83 mot Ryssland.
Efterträdare blev svenska prinsen Sigismund (1566-1632).
Erzsébet Báthory gifte sig med greven Ferenc Nádasdy, som var överbefälhavare för den ungerska armén. Som bröllopsgåva gavs slottet Cachtice.
Tillsammans fick de fyra barn.
Adelssläkten var väldigt inflytelserik och lånade ut kapital till kungen, samt till en mängd personer från Böhmen till Polen. Regenten skulle betala för att grevinnans man satte upp trupper som slogs mot de anstormande turkarna.
Men Matthias I (1557-1619) satt i ekonomiskt trångmål, kärnområdet var ockuperat, det som återstod var dagens Slovakien. Den fattigaste delen av riket, med låg möjlighet att öka skatteuttaget på bönderna eller köpmännen.
Därför var monarken hårt skuldsatt till Báthorysläkten.
Ungerskan var en riktig skönhet och van att få komplimanger för sitt vackra utseende, detta gjorde henne starkt medveten om styrkan av att ha ett fördelaktigt yttre.
Det sägs att när hon slog en tjänsteflicka och fick dennes blod i ansikte upplevde att hyn blev föryngrad.
Därför började Erzsébet tappa tjänstekvinnan på blod och smörjde in sig regelbundet med den röda vätskan.
Så länge maken levde höll kvinnan aktiviteten på en blygsam nivå, men när Ferenc Nádasdy stupade i kriget mot turkarna 1604, eskalerade blodtörsten.
Barnen skickades till Wien.
Främsta skälet var Cachtices utsatta läge i gränstrakten till ottomanska riket, men också för att grevinnan blir allt mer besatt av att förbättra eller i bästa fall bibehålla sin skönhet.
Därför ville hon inte bli störd av sina barn.

Ungerskans medhjälpare började att bjuda in flickor från trakten, med löfte om anställning på slottet. Där blev de inlåsta och sattes på en svältkur, sedan instoppade i en tortyrdocka, vars långa spikar tömde dem på blod.
Grevinnan tappade upp det i ett badkar där hon låg i tron att rynkorna skulle försvinna. En del menar även att kvinnan drack blod.
När utbudet minskades, kidnappades några unga adelskvinnor. Detta väckte polisens misstänksamhet. Att bondflickor försvinner är en sak, men det är oacceptabelt när det drabbar adeln.
Klagomål och rykten cirkulerade en längre tid, men togs inte på allvar, när den anklagade tillhörde en av Ungerns finaste familjer.
Vid ett tillfälle lyckades en tjänsteflicka att rymma och meddela myndigheterna. Nu kunde man inte låta bli att utreda saken längre. Soldater kom till Cachtice och upptäckte Erzsébet Báthorys hemligheter.
Runt fästningen hittades flera massgravar.
I tortyrkammare fanns flickor som fortfarande levde, en del med avskurna lemmar. Adelskvinnan erkände och vid förhören framkom det att hon hade indirekt mördat 612 flickor.
Bevisen var dokumenterade i hennes dagbok. Anteckningar från rättegången finns bevarade i Ungern.
Alla inblandade förutom grevinnan och två medhjälpare blev halshuggna. De kvarvarande assistenterna fick sina fingrar avklippta och begravdes levande.
Prästerna ansåg att de var häxor.
Erzsébet Báthory fick inte avrättas, eftersom hon var adlig. Därför sattes kvinnan i husarrest, inmurad i tortyrkammaren.
Alla dokument om grevinnan hemligstämplades och namnet blev förbjuden att nämnas offentligt. År 1614 dog världens värsta massmörderska.
Kyrkan i byn vägrade att begrava henne, så liket fraktades till släktens stamsäte i dagens Rumänien.
Det finns historiker som anser att berättelsen är totalt osann, att det var kungen som i maskopi med inflytelserika adelspersoner ville göra sig av med kvinnan.
Monarken blev i alla fall skuldfri efter rättegången och familjen Thurzó kunde ta över hennes tillgångar. Släkten bestod av ungrare, men de hade sina tillgångar på främst tysk och slovakisk mark.
Ett klok strategi, med tanke på hur turbulent det hade varit på Balkan och i Centraleuropa under de senaste 250 åren mellan 1350-1600-talet.
Men historien är spännande, om än tragisk så klart.
Nyligen kom det ut en film om händelsen, The Countess, en hyfsad rulle som kan ses om inlägget väckte mersmak.



Vi försökte ta oss till slottsruinen, byggnaden förstördes i en plundring 1670 av österrikiska trupper. Idag ligger den ganska otillgängligt, ett par kilometer från samhället.
Vägen upp var en smal jordstig, som var kraftigt underminerad, så till slut fick vi vända tillbaka.
Dessutom kändes det lite otryggt att glida förbi eftersatta hus bebodda med områdets fattiga zigenare.
Byn ger annars ett stillsamt och rofyllt intryck.
De stora världshändelserna verkar ha passerat obemärkta. På kullen ligger kyrkan, där många av de döda tjänsteflickorna begravdes, men när antalet ökade, blev offren nergrävda i den omgivande skogen.
Men det var en upplevelse i efterhand att besöka Cachtice, även om det blev en omväg så var den helt klart värt besväret.
Mvh Fredrik
http://www.cachtice.sk/

Olympiaområdet i München.



En tågluff 1989, tog oss hit.
München blev alltid ett stopp på vägen. Denna gång användes tiden till ett besök på olympiaområdet, där staden höll sommarspelen 1972.
Själva tillställning minns mest för den tragiska massakern på de israeliska idrottsmän, som först togs som gisslan av terrorgruppen svarta september, och sedan blev mördade när tysk polis försökte att frita dem.
På området finns tre större anläggningar, bland annat olympiastadion som rymmer närmare 70.000 åskådare.
Den var hemmaarena för FC Bayern München fram till 2006. Idag är det troligtvis rätt ödsligt här.
För 1 D-mark fick man gå in på arenan, vilket gänget gjorde.
Micke Blom fotograferade mig och kompisen Blomberg, när vi stod på planen.
Det blev min största idrottsliga prestation hittills, när fotbollsframgången annars bestod i att spela högerback i IK Beles pojklag. Största bedriften var vinsten i Hemglasscupen 1978.
Annars en karriär utan gjorda mål och gula eller röda kort.
Nu har jag i alla fall stått vid mittcirkeln, där VM-finalen spelades 1974, på samma plats som grabbarna Johan Cryff och Franz Beckenbauer har rullat boll.
Av någon underlig anledning tog vi taxi ut hit. Det går annars lätt att ta tunnelbanan till olympiaområdet. Så där slösade man bort pengar ur vår magra budget.
För övrigt kan det tilläggas att sällskapet sov på stationen för att spara pengar och levde på korv och öl i denna bayeriska metropol.
Det blev en hel del 1.2 liters bägare som sveptes kvällen innan på de inbjudande ölhallarna.
Lite intermezzon uppstod, men vi lyckades reda ut dem och kunde senare på natten rulla ut sovsäckarna på München Hauptbahnhof.
Gänget vi umgicks med, påträffades några dagar senare i Jugoslavien, då var en borta, han satt arresterad för våld mot tjänsteman.

Främsta skälet till påhälsningen var att vi ville bada, och det skedde i samma bassäng som Ulrika Knape tog guld i simhopp.
Simhallen är gigantisk stor.
Det var inga problem att komma in, förutom att alla badande var tvungna att bära en illasittande ful blå badmössa. Jag och Blomberg kapitulerade och drog på oss den.
Micke Blom vidhöll sin stolthet och satte sig på läktaren istället. Tillbaka till stan blev det senare mer öl och korv.
På kvällen hoppade vi på nattåget till Jugoslavien.
Målet var underbara Split.

Det går runt ett spöke i Linz.


I Karl Marxs skrift, Kommunistiska manifestet börjar första textraden, "Ett spöke går runt Europa - kommunismens spöke". För mig går det runt ett spöke i Linz istället och han heter Adolf Hitler (1889-1945).
Mannen som kom att påverka hela kontinentens öde och slå sönder fler familjer än någon annan tidigare despot, föddes i regionen.
I Linz gick Adolf Hitler i skola. Som pojke uppväxt i det mångkulturella Österrike-Ungern, ett rike han kom att förakta och hata.
Fadern dog ganska tidigt.
Därför flyttade man så småningom in till Linz. Betygen från skoltiden var minst sagt dåliga, diktatorn skämdes så mycket över dem, att de beslagtogs och förstördes när Nazityskland införlivade Österrike 1938.
I samma lärosäte gick den berömda filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951). Onekligen ett intressant historiskt sammanträffande. Nedan ett citat från mannen som räknas som en av 1900-talets största tänkare.
"Språkets gränser är världens gränser."
I Linz påverkades Adolf Hitler av de tysknationella stämningarna. Kejsardömet var splittrat i en oändlig massa interna konflikter, både språkligt och kulturellt.
Alla väntade på att den gamle kejsaren Frans Josef I (1830-1916) skulle dö, sedan var det bara att dela upp imperiet mellan de olika folken.
Ynglingen älskade att spatsera runt på Linz gator och dagdrömde istället för att hjälpa sin familj med försörjningen. Borgerligheten och medelklassen tåldes inte, de var den fördummande klassen enligt Adolf Hitler.
Som konstälskare ville han sprida kulturen till alla medborgare.
Efter sin misslyckade ungdom i Wien, blev första världskriget österrikarens räddning. Här formades och förstärktes den sjuka världsbilden som den kommande diktatorn skulle försöka förverkliga.
Livet slutade med ett självmord i en bunker i Berlin 1945. Ensam i tanken och fullproppad med droger sköt han sig i huvudet.
Nedan finns en bild på despoten som barn.
Men att tillskriva honom allt eländigt som inträffade under 1900-talet, är nog att gå för långt. Tiden och strömningarna spelade diktatorn i händerna.
Säg att Adolf Hitler hade blivit påkörd av en spårvagn i ungdomsåren i Linz och dött, hade saker blivit annorlunda?
Självklart, men någon annan hade sorgligt nog fyllt hans roll, i att förmedla den frustration, som uppkom efter första världskriget och de utlösande faktorerna till andra världskriget som låg där.
Det enda som behövdes, var någon som plockade upp dem, och sådana människor fanns det tyvärr gott om.
Ett judisk skämt, som sägs ha florerat i gettorna, ska ha varit att Adolf Hitler gick till en spådam, och frågade när han skulle dö.
Führen var vidskeplig och hade i verkligheten en egen stab med astrologer och andra medarbetare med kvasikunskaper i tveksamma vetenskaper.
Spådamen svarade på en judisk högtidsdag.
Diktatorn är frustrerad, och vill veta vilken dag det blir och får då svaret den dagen han dör.
Det känns lite märkligt att min syster är född på samma dag.


För en historieintresserad och i synnerhet när andra världskriget är ett av ens specialområden, kan undertecknad inte släppa tanken på Adolf Hitler, när jag själv promenerade runt i Linz.
Hörs marschmusik på gatan, så börjar toner från Horst Wessel-visan att nynnas av en disträ undertecknad.
Som tur var uppkom aldrig den situationen.
Hymnen var NSDAP:s partisång och handlar om en yngling trogen partiet som blev ihjälslagen. Av en slump har jag bott på den gatan där händelsen inträffade i Berlin.
Det är spännande att se miljöer, som formade en av världens hemskaste personer, brotten som begicks är oändliga och kommer aldrig fullt ut att kunna redovisas.
Staden ger annars ett ganska tamt intryck, rent och snyggt, som alltid i detta land, men ändå tråkigt. Det pågick en vinfestival när vi var på besök. Jag högg istället i mig en gigantisk salt kringla, en bretzel.
En tallrik med korvar inlindade i bacon blev största behållningen, samt kompisens besvikna blick när han fick in sin mat. Köttfesten uteblev för honom, och det var lite roligt att jag för en gång skull hade valt en bättre rätt.
Österrikisk öl är medioker, men Stiegel får godkänt.
I Linz var tanken att diktatorn skulle ha pensionerat sig om kriget hade vunnits. Här skulle Tredje rikets konstcentrum ligga. Hela orten skulle omformas och byggas ut efter Adolf Hitlers önskemål.
En del hann att påbörjas, bland annat bron över Donau och några hus i anslutning till den.
Viadukten blev senare en gränspassage mellan amerikanska och sovjetiska sektorn i det av de allierade ockuperade Österrike 1945-56.
En och annan spion har säkert överlämnas där.
Nationens motsvarighet till Checkpoint Charlie i Berlin.
Under Hitlereran tilldelades staden hedersbetygelsen, Gründungsstadt des Grossdeutschen Reichs, Staden för det Stortyska Rikets grundande samt, Patenstadt des Führers, Führerns fadderstad.
Dessa titlar omnämns knappast i dagens turistbroschyrer.
Avslutningsvis kan jag passa på att nämna att linssoppa inte är favoriträtten i denna stad, som en f.d. arbetskollega med ett stort förråd av dåliga ordvitsar uttryckte sig.
Undertecknad hoppas istället att det är baconinlindade korvar.
Till slut en passande dikt om hur despotens levnad borde ihågkommas.
"Aldrig skall hans minne leva. Icke i sång, heller ej i skrift. En usel hund i en usel grav. Må du föruttna av min förbannelses gift."
Hienrich Heine

Första slavmarknaden i Europa hölls i Lagos.



Lagos sjöhistoria sträcker sig 2.000 år tillbaka i tiden. Det var under den berömda prins Henrik Sjöfarare (1394-1460) som staden blommade ut, och gjorde sitt namn känt i världen.
Kartagerna grundade den och senare har såväl romare och de muslimska nordafrikaner styrt här.
Återerövringen av Portugal fullbordades 1249, Lagos föll några år innan.
Algarveområdet var det sista territoriet under moriskt styre. Afonso III (1210-79) var före Spanien i att återta allt förlorat land. För att hedra detta, la kungarna hädanefter till namnet i sin titel
Monarkerna blev kungar över Portugal och Algarve.
Den ryktbara prinsen Henrik Sjöfarare öppnade en navigationsskola några mil längre bort som undertecknad ska återkomma till en annan gång. I Lagos var handeln stor med Nordafrika och kusterna längre ner.
Förutom de populära produkterna som guld, elfenben och kryddor, var svarta slavar en stor handelssvara. Och just här, såldes de första i Europa sedan Romarrikets dagar.
Då påbörjades något som skulle fortgå i flera hundra år, och miljontals människor fick sina liv förstörda. Majoriteten hamnade i de nya kolonierna i Syd-och Nordamerika. Tyvärr finns slaveriet fortfarande kvar i världen, främst i Östafrika.
Ovan syns jag och kusinen Jonas på platsen där allt startades.
Idag står ett 1700-tals hus på platsen, eftersom hela rasket förstördes i den stora jordbävningen 1755. Prinsen fick 20 % av försäljningen som gick rakt ner i hans egen ficka.
När Henrik Sjöfarare dog, föll staden i glömska, de stora handelshusen flyttade upp till Lissabon.
I övrigt är Lagos en mysig mellanstor portugisiks ort med 35.000 invånare. Den är värd några timmar av en besökares liv, som kan tillbringas i att vandra runt på de smala gatorna.
Ett titt på hamnen är också att rekommendera. Det är kul att iaktta fiskebåtarna och de gamla gubbarna som sitter och metar vid bassängkanten.
Det finns även en gammal borg, som tyvärr är stängd. Se bild nedan.
Längst ner syns Björn, kusin Jonas samt en glad Mats med en nyinköpt keps.

Djävuls- och Silverbibeln stals i Prag.


På lillsidan i Prag, Mala Strana, ligger det berömda Strahovklostret. Grundat 1140 av en hemkommen tjeckisk biskop från Heliga landet.
Trots sina olyckor, som plundring på 1400-talet av de första protestanterna, Hussiterna, storbranden 1258 och slutligen stormningen 1648, när svenskarna intog hela området på denna sidan floden.
Då togs allt av värde och skickades upp till det expanderande universitetet i Uppsala.
Nordens
äldsta lärosäte, grundat 1435 hade legat i dvala i närmare 100 år, innan Gustav II Adolf beslöt att satsa på det igen.
Stormakten Sverige behövde utbildade tjänstemän.
Hyllorna länsades av kunskapstörstiga soldater.
Flera tusen värdefulla manuskript och böcker försvann, det mesta dök upp i Sverige.
Men svenska och finska bondsönerna bytte bort en hel del mot sprit och mat. Törsten efter en berusning var större. Dessutom var knappt någon av beväringarna som kunde läsa.
Så lite av den tagna skatten kom åter till klostret.
Detta bibliotek, nu 800 år gammalt, är fortfarande ett av Tjeckiens främsta.
De klarade sig från den allmänna klosternedläggningen 1783 som drabbade regionen genom att hävda att man var ett lärosäte.
I klosterkyrkan har bland annat Mozart uppträtt.
När kommunisterna tog över 1948 lades allt ner och munkarna sattes i fängelse.
Efter 1989 kan du åter se brunklädda män i kåpor springa över gårdsplanen.
Ovan syns vi med att förfriska oss, medan sällskapet väntade på att biblioteket skulle öppnas.
Att få en öl serverad i Prag är nog det minsta problemet i denna metropol.
Här börjar många dricka redan tidigt på förmiddagen.


De mest berömda rummen är filosofiska salen och teologiska hallen. Den förstnämnda byggdes 1783 för att ta emot böcker från de nerlagda klostren i Mähren.
Utrymmet domineras av enorma bokhyllor i barockstil, samt det vackra freskomålade taket med sitt motiv föreställande mänsklighetens kamp för att vinna sann visdom.
En lätt doft från de läderinbundna skrifterna sprider sig över hela rummet.
Teologiska hallen är mer intim och har även den utsmyckats med målningar i taket. I rummet står ett flertal äldre jordglober.
Ovan syns bilder från det sistnämnda rummet.
Båda salarna har en nästan hörbar tystnad. Atmosfären blir därför förtrollande.
Finns möjligheten när du är i Prag, ta chansen och besök Strahovklostret.
Nu över till lite historia runt några av böckerna, som togs som krigsbyte av oss 1648.

Först ut är den berömda Djävulsbibeln, som numera förvaras på det Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Detta verk räknas som det största bevarade handskrivna dokumentet från medeltiden. Formatet är 895 x 490 mm.
Boken väger 75 kilo.
Innehållet består av både det Gamla och Nya Testamentet, historiken Flavius Josefus skildring av det judiska folket levnadsöden och Isodor av Sevillas uppslagsverk, mannen anses vara en av kristendomens sista stora filosofer, samt en krönika om Böhmens uppkomst.
Dessutom finns det kalendrar, förteckningar och andra små skrifter, t.ex. en handledning i exorcism, som även har en illustration på djävulen, se bilden ovan.
Och det är därfrån boken har fått sitt namn på svenska. På latin heter verket Codex Gigas.
Enligt legenden skrevs Djävulsbibeln av en fängslad munk, som fick hjälp av den onde att fullborda allt på en natt.
Troligtvis skapades boken på ett kloster i regionen någongång under 1200-talet och fullbordandet tog nog närmare 30 år, men då fixade man det utan hjälp av satan så klart.

Till sist några rader om Silverbibeln, som förvaras på universitetsbiblioteket i Uppsala.
Det är en evangelibok, en samling av kortare texter ur bibeln skriven på det utdöda språket gotiska från början av 500-talet.
Därför räknas verket som kulturhistorisk ovärderlig när det gäller språkforskning.
Bladen är tunna purpurfärgade pergament av mycket hög kvalité, och bläcket som använts är antingen guld eller silver. Den dominerade silverfärgade texten har gett upphov till titeln.
Skriften kom till riket på hösten 1648, och hamnade i drottningen Kristinas privata bibliotek, när hon abdikerade skänktes den till en holländsk hovman.
Men i slutet av 1600-talet återköptes boken av Magnus De la Gardie och placerades i Uppsala.
En rolig anekdot, är att den berömda professorn Olof Rudebeck d.ä. (1630-1702) utförde förfalskningar i Silverbibeln.
Helt plötsligt hade Jesus gjort ett besök i Gamla Uppsalas hednatempel.
Syftet var att göra staden till den västerländska civilisationens vagga.
Olof Rudebeck d.ä. ligger begravd i domkyrkan i Uppsala, framför altaret.
Professorn skrev även den ökända historieboken Atlantican, där våra kungars ursprung förklaras med att de härstammar från gubben Noahs barnbarn Magog, samt att grekerna och romarna hade sitt ursprung i Sverige.
Inte dåligt. I sin iver och saknad av ett ståtlig förflutet, blev män som Olof Rudebeck d.ä. uppmuntrad av riket att skapa en mer ärofylld historia, så att Sverige kunde räknas som jämlike med de stora nationerna i Europa.
På gravplattan står det,
"Imortalem Atlantica, mortalem hic cippus monstratur - Atlantican visade att han var odödlig, att han var dödlig visar denna sten"
Sonen kom att bli Carl von Linnés lärare.
Ursprungligen hade Silverbibeln minst 336 blad, men av dessa är endast 188 stycken kända, 187 ägs av Sverige, det sista bladet hittades i Tyskland 1970 och är förvarat där.
Av de tidigare ägarna är förmodligen Karl den store (742-814) den mest berömda.
När skriften visades för allmänheten 1995 stals den, men återfanns ganska snart.
Numera är Silverbibeln bättre skyddad och hela boken är scannad på internet.

Invasionsstränderna i Normandie.


År 1944 stod det klart för de flesta att Tyskland skulle förlora kriget och alla väntade på den allierade invasionen av det ockuperade Västeuropa.
Att invadera kontinenten var dock ett gigantiskt företag. Tyskarna hade haft flera år på sig att förbereda försvaret av den atlantiska kustlinjen.
För att vara säkra på att få fotfäste var de allierade tvungna att sätta iland en mycket stor styrka i första stöten och de måste också kunna förstärka den med hög hastighet.
En av de första frågorna var givetvis var man skulle gå iland?
Man bestämde sig för Normandie. Detta berodde dels på att kusten här lämpade sig väl för landstigningar, samt att tyskarna i mindre grad skulle förvänta sig ett anfall på denna punkt.
I slutet av maj 1944 var allting klart för invasionen och man väntade bara på startordern. Operationen i sin helhet gick under namnet Overlord.
Den 5 juni gav general Dwight Eisenhower (1890-1969), chef för denna väldiga styrka, slutligen klartecken.
Under natten mot den 6 juni flög stora armador med transportflyg in över kusten och luftlandsatte soldater, som skulle säkra invasionsområdets flanker.
Landstigningarna på de brittiska och kanadensiska stränderna gick relativt bra. I den amerikanska sektorn flöt det enligt planerna vid Utahstranden, men på Omahasektorn gick allt fel.
Området besöktes av mig och pappa 2004.


Istället för att mötas av en svagare styrka, låg en hel division vid Omahastranden, som den allierade underrättelsetjänsten inte hade lyckats att lokalisera.
Det var mer än tiofaldigt fler soldater än förväntat.
På avsnittet skulle de amerikanska soldaterna först tvingas ta sig förbi strandhindren, sedan hade de en öppen sträcka på ungefär tvåhundra meter framför sig innan de nådde höjden.
När ramperna på de första landstigningsbåtarna fälldes, sköts många soldater ihjäl innan de ens hann komma ur farkosten.
En fruktansvärd slakt inleddes.
"Blodbadet, skräcken och fasorna på Omahastranden, där värdet av människoliv räknades i sekunder, trotsar all beskrivning. Under flera timmar pågick denna slakt"
Anonym ögonskildrare.
Blottade i det öppna försökte de amerikanska soldaterna finna skydd i vattnet eller bland de många strandhindren, men alla var lätta mål för de tyska skyttarna.
Gradvis började striden att väga över till amerikanernas fördel.
Allt eftersom fler båtar nådde land, lyckades grupper av män att undgå elden och springande förflytta sig över stranden.
Soldaterna infiltrerade de tyska ställningarna. Position efter position föll och snart började hela tyska försvaret vid Omaha att knaka.
Vid middagstid var striden över.
Slaget hade kostat över tvåtusen amerikanska soldater livet och ett otal sårade. Dessutom bar alla soldater som deltog denna ödesdigra morgon på traumatiska minnen som förföljde dem livet ut.
Konsekvenser man aldrig kommer att kunna mäta eller förstå.
Störst förluster tog 1st infantry Division, mer känt under namnet the Big Red One. Nedan syns deras axelmärke.
Detta regemente är ett av USA:s mest meriterade.
Medelåldern på de allierade soldaterna var 19 år, en hel del var pojkar knappt fyllda 16 år. Det blev en tuff invit till vuxenvärlden.
Idag är Omaha beach ett populärt ställe att bada på.
Det finns inte så mycket som påminner om kriget. Bunkrarna sprängdes och de flesta är igenväxta. En del monument står uppställda här och där, men annars är spåren från det förflutna borta.
De gamla bombhålen används som picknickställen.
Den legendariska krigskorrespondenten Cornelius Ryan har skildrat händelserna i Normandie, i sin enligt mig utmärkta bok, "Den längsta dagen", klart läsvärd om du vill veta mer om invasionen.



I närheten finns den amerikanska krigskyrkogården. Där är över 10.000 soldater begravda. Vackert belägen på en kulle ovanför Omaha beach.
På området finns en vacker minneshall, som berättar om händelserna den 6 juni 1944.
Mvh Fredrik
http://www.omaha-beach-memorial.org/

Topkapi i Istanbul.


Under nästan fyra århundraden var Topkapi hjärtat i ett av världens mäktigaste imperier. Sultanen fattade viktiga beslut här, höll rådslag, och tog emot fjärran gäster.
Samtidigt var palatset en bostad där regenten kunde dra sig tillbaka och umgås med sina fruar och älskarinnor. Allt som allt en privat stad i staden med 5.000 människor.
Dess sammanlagda areal var runt 700.000 kvm.
Istanbuls första sultan, Mehmet Erövraren, lät på 1400-talets mitt bygga det ursprungliga slottet.
Konstantinopels murar hade nyligen rämnat.
Det kejserliga Bysans var besegrat och upplöst. Den ottomanska sultanen beslöt sig med segerns sötma att flytta sitt säte från Edirne till Marmarasjön.
Ordagrant betyder Topkapi på turkiska, Kanonportspalatset.



Tjugo sultaner hann med att bo på Topkapi, innan Abdulmecit I tröttnade på bygget och 1853 flyttade över hela sitt hov till det nyuppförda palatset Dolmabache, längre upp längs Bosporen.
Ovan syns undertecknad väntandes på en visning i sultanens harem.
Bortsett från härskarens moder, haremets mäktigaste kvinna, och sultanens döttrar, var övriga kvinnor slavar som hämtades från ottomanska imperiets alla hörn.
De drömde om att bli sultanens favorit och föda honom en son, vilket ibland kunde leda till giftermål.
Konkurrensen var dock hård, när haremet under sin glanstid bestod av över 1.000 konkubiner, av vilka många aldrig kom längre än till att betjäna sina medfångar.
De sista kvinnorna lämnade haremet år 1909.
Topkapipalatset förvandlades 1924 till ett museum på order av Kemal Atatürk.

Avslutningsvis, ett dvdtips, filmen Topkapi från 1964, en komedi om några skurkar, som ska stjäla den berömda Topkapidolken, en gåva från sultanen till shahen av Persien.
Men härskaren hann att avlida innan den kom fram.
Kniven fördes därför tillbaka till palatset och här finns den ännu. Det är ett rejäl dolk med stora gröna smaragder fastsatta i skaftet.
Tyvärr hittade jag ingen bild på den.
I en av rollerna medverkade Peter Ustinov. Han fick en Oscar för sin prestation som en förvirrad och girig småskurk. Motspelerskan Melina Mercouri (1920-94), gifte sig med regissören och blev senare Greklands kulturminister.
Filmen spelades in i Istanbul, och är en härlig matinérulle att titta på en regnig höstkväll.
Mvh Fredrik
http://www.topkapisarayi.gov.tr/

Avtalen i Lublin.


Innan Rumänien och Bulgarien kom med i EU, hade Lublin unionens lägsta BNP per capita.
Trots sina magra inkomster har staden alltid spelat en stor roll i Polens historia.
En anledning är det geografiska läget, Lublin ligger i gränstrakten till f.d. Sovjetunionen, och det är bara 155 km upp till Warzsawa.
Grundad som en utpost på 1100-talet, för att skydda Polen mot invaderande tatarer. Några århundraden senare är Lublin en etablerad stad.
Man lever på handeln mellan västra Europa och dåvarande Tsarryssland.
Även denna ort får en stor judisk befolkning med tiden. Folket förintas i andra världskriget i Majdanek, några km österut från centrumet.
När Röda armén befriade Lublin i juli 1944, fann man ett samhälle som var ärrat av ockupationen. Men trots förstörelsen hade staden kvar många av sina tilltalande kyrkor och vitmenade hus.
Hemligheten, Majdanek var det första dödslägret som upptäcktes av de allierade.
En halv miljon människor mördades där. Likstanken och lukten av bränt kött tvingade invånarna att hålla fönstren stängda under flera år, trots det hade människorna svårt att sova.
Idag finns det endast 12 personer med judisk tro kvar i Lublin.
Strax innan första världskriget fick man ett privatuniversitet, som märkligt nog fick fortleva under hela kommunisttiden. Läroanstalten var det enda privata i hela östblocket.
Numera börjar den ekonomiska aktiviteten att öka och syns både i antalet nya bilar och de tråkiga galleriorna som växer upp här och där.
Överallt rustas bostäder och kulturbyggnader upp.
Polen tar var femte euro som går i regionalstöd inom EU 2007-13, en stor del av pengarna kommer att investeras i staden.
Ett av Polens största energibolag är på väg att bygga landets första kärnkraftverk i regionen.
Handeln med Ukraina ökar och underlättas, när östra grannen anpassar sina tullar till EU. Dessutom slopar man visumtvånget.
Allt låter som en solskenshistoria, men klyftorna mellan staden och den omgivande landsbygden ökar. Jordbruksbefolkningens välstånd halkar efter.
På en av de slitna vägarna, norrifrån kom jag och min kompis farande.


Den viktigaste historiska händelsen som har inträffat här, var 1569, när Polen och Litauen skrev under Lublinavtalet och bildade en gemensam stat.
Litauerna kände sig tvingade att knyta närmare band med sina katolska bröder. Landet låg ständigt i farozonen för ett växande och makthungrigt Ryssland.
Nu skapades Europas största land, som sträckte sig från Östersjön ner till Svarta havet, se kartan ovan.
Dubbelmonarkin hade en regent och ett parlament.
I Polen ses detta avtal som en stor framgång och en viktigt orsak till att den polska kulturen expanderar och växer.
Lituaerna känner sig lite som svenskarna gjorde under Kalmarunionens tid, åsidosatta och förtryckta av polackerna, fast i vårat fall var boven dansken.
En del historiker menar att avtalet la grunden till Polens delningar under slutet av 1700-talet, då landet försvann som nation.
Man hade helt enkelt blivit för mäktiga, men var ändå försvagade av inre konflikter, vilket möjliggjorde att grannarna kunde erövra dubbelmonarkin.
Under de sista dagarna i november 1918, när första världskriget gick mot sitt slut, bildades den första provisoriska polska regeringen i Lublin, som indirekt återupprättade nationen igen, efter att ha varit en del av Tsarryssland i 123 år.
Till sist var det här som Stalin satte upp sin polska kommunistiska regeringen i juli 1944.
Helt i strid mot folkrätten, när den erkända exilledningen satt i London.
Men diktatorn ville under inga omständigheter ha tillbaka dem, nu fick Polen ett marionettstyre, som varade fram till 1989.
Nedan syns det ödesdigra manifestet som sattes upp överallt i Polen 1944-45.
Idag utvecklas nationen snabbt, och kommer med tiden att bli en nettobetalare till EU.
I min iver att redogöra för de historiska händelserna, glömde jag bort att skildra mitt egna möte med orten.
Kort kan det bara sägas, att denna stad föll jag för direkt.
Hit ska undertecknad återkomma.
Högst upp syns man nedanför Lublins största sevärdhet, det vita renässansslottet.