tisdag 9 mars 2010

Neringa i Litauen.

Den 100 km långa och upp till 4 km breda sandtungan som vi kallar Kuriska näset nås med färja från Klaipeida.
Det är ett av Europas yngsta landområden och bildades för 5.000 år sedan. Halvön är full med små fiskeläger, sandstränder och barrskog.
Huvudorten är Nida. Tungan förvaltas som en enda stad, Neringa, vilket betyder att stora vägen genom "staden" är 50 km lång.
Den utgår från färjeläget och förbinder de gamla fiskelägena Joudkranté, Pervalka, Preila och Nida med varandra. I norr finns byn Smiltyné och den gamla preussiska fästningen.
Mitt på, kommer man till gränsen till Kallingradregionen, som hör till Ryssland.
Den moderna geografins fader, tysken Alexander Humboldt sa följande om näsets skönhet.
"Kurische Nehrung är så vackert att ingen borde gå miste om den synen".


Området tillhörde Tyskland fram till 1918 när Litauen annekterade halvön. På 1500-1600-talen avverkades mycket skog och stora delar av Kuriska näset blev till öken.
De återstående skogarna och 14 byar begravdes under sand. På 1700-talet nyplanterades träd för att det skulle bli stopp för vidare sandflykt.
Under sovjetregimen var näset militärt område med flera raketbaser, som dock inte gick att dölja för de amerikanska spionsatelliterna.
Nu är tillträdet till tungan begränsat på grund av att dess natur är mycket ömtålig. Massturismen skulle snabbt förstöra den ekologiska balansen i detta naturfenomen.
Halvön är uppsatt på UNESCO:s världsarvslista.



Jag och kompisen Enrico tillbringade en dag här. Vi åkte runt överallt. Eftersom det var tidigt i maj och en vardag, var det nästan folktomt på halvön.
Det som grämde oss, var att man inte kunde åka över på den ryska sidan och ner till Kallingrad.
För detta krävs visum. Det blir än mer krångligt om man bara ska vistas över dagen i Ryssland.
Efter att ha vandrat på de öde och vackra sandstränderna, botaniserat i barrskogen samt besökt byarna, vände vi tillbaka till Klaipeida.
Jag åker gärna hit igen.



Mvh Fredrik
www.nerija.lt/en

Stasis högkvarter i Berlin.


I Berlin finns otroligt mycket spännande nutidshistoria att uppleva. Jag, pappa och en kompis var där i denna fantastiska stad.
Vi beslöt oss att gå hela Karl-Marx Allee, kommunismens paradgata i dåvarande Östberlin.
Gatan hette tidigare Frankfurter Allee och var ett enda rykande ruinlandskap efter kriget.
I början av femtiotalet hade man forslat undan det mesta av bråten, desarmerat blindgångarna och samlat ihop så många tegelstenar man förmådde ur ruinerna.
Mer än 6.000 arbetare slet i skift för att bygga gatan. De hårda villkor ledde till oroligheter och strejker som spreds över DDR. Med hjälp av ryska styrkor slogs upproret ner och gatan med alla sina hus kunde färdigställas.
Sista biten får gatan sitt forna namn och där om man svänger in på tvärgatan Normannenstrasse, hittas säkerhetspolisens högkvarter som inlägget ska handla om.


På kanslityska hette platsen, Ministeriet för Statssäkerhet, i folkmun kallat Stasi.
Området är mycket stort. Statssäkerhetstjänsten växte med tiden och höll till i ett fyrtiotal byggnader på och kring Normannenstrasse.
Det är svårt att föreställa sig vad som egentligen pågick i detta kvarter för bara två decennium sedan. Här huserade världens största säkerhetstjänst och övervakningsbyråkrati.
Dessutom fanns gigantiska lagerlokaler för alla hemliga akter som organisationen samlade om miljoner människor under DDR-statens 40-åriga existens.
Huvudingången går inte att missa.
Genom den psykedeliska entrén steg stasichefen Erich Mielke in klockan åtta varje morgon och tog trapporna upp till sitt kontor på tredje våningen.



Erich Mielke var chef för statssäkerhetstjänsten i mer än trettio år. Mellan 1957 och 1989. Och kom att prägla dess verksamhet. Det var han som flyttade in i huvudbyggnaden, där museet nu ligger, i slutet av femtiotalet för att härifrån bygga upp organisationen.
Mielke var paranoid och levde i sin egen värld, färgad av rött och brunt, en värld bestående av goda kommunister och hemska nazister.
Han levde i landsflykt under kriget och utbildade sig i Moskva. Blev sedan handplockad till tjänsten av ryssarna.
Som Stasichef var Mielke alltid på sin vakt, och anade komplotter överallt.
Ett känt citat från mannen är som följer:
"Vill man vara säker, måste man veta allt"
Entrén till kontoret i huvudbyggnaden är överbyggd med ett betongtak. Det skulle skydda mot flygspionage.
Fönstren i hans gamla kontorsrum var täckta med fem lager tjocka draperier för att hindra insyn och fotografering. De anställda fick inte använda elektriska skrivmaskiner eftersom Mielke hade för sig att de kunde avlyssnas och avkodas på avstånd.
Vi syns i rummet ovan.
Kontoret är bevarat som det var 1989, med Marxbyster och Lenins dödsmask i gips liggandes på skrivbordet. Även Mielkes kläder hänger kvar på galgarna, pråliga uniformer sydda i billigt tyg.
I konferenslokalen pryds väggarna med stora kartor över DDR och Berlin. Det var här, i denna sal som Mielke och partiledningen utarbetade detaljerna för murbygget.
Stasichefen dömdes till fängelse efter berlinmurens fall, men ansågs för sjuk och fick sitta på ett ålderdomshem istället.
År 2001 somnade Mielke in, efter att ha terroriserat sina landsmän i över trettio år.
Undrar om han dog i frid?

Till sist, ett filmtips. Tyska rullen, De andras liv. Den handlar om en stasiagent som avlyssnar en landsman. Han fattar ett ödesdigert men riktigt beslut, att skydda den övervakade istället.
Dramat ger en otrolig bra känsla av hur det måste ha varit att leva i DDR.
Ett måste att se, innan ett besök i Stasis gamla högkvarter.
Der Partei immer recht Fredrik
http://www.stasimuseum.de/

Hulliganerna i Murcia.

Resan gick från Alicante mot inlandet med slutmål Murcia. Denna stad blev nödlösningen när vi hade schabblat bort möjligheten att se fotboll i Valencia.
Gänget stod på tågstationen och tog en rövare att köpa fem biljetter hit. Murcia hade ett lag i högsta divisionen. Det var hemmamatch mot bottenlaget CF Levante, men även CF Murcia låg i den nedre delen av tabellen.
Så chanserna att få tag i plåtar ansågs goda.
Färden gick genom ett uppodlat landskap med citron och apelsinträd.
Tåget gled in på en liten station och av klev vi. Tack vare några i resesällskapet som hade spanska som modersmål, kom vi ganska smidigt till stadion.
Den låg nybyggd utanför stadskärnan med det obligatoriska köpcentrumet bredvid sig, som verkar höra till dagens moderna fotbollsarenor.

Vi köade och fick bra biljetter. Det trodde vi i alla fall. Platserna var på kortsidan till priset av 40 Euro.
Min kompis passade på att småstöta på den vackra kassörskan, som såg måttligt road ut. Sedan blev det att ekipera sig med halsdukar. Micke och jag ville ha en som souvenir.
Lunchen intogs i köpcentrumet som såg ut som alla andra gallerior, samma butiker och snabbmatsrestauranger.
Men alla blev mätta, så man ska inte klaga.



På läktaren hamnade vi bredvid två falanger av högerextremister som grälade och skränade. Där satt vi mitt i mellan dem.
Efter ett tag flyttade vi på oss. Längre upp på arenan kunde alla stå ifred.
Sällskapet skojade med vår smöriga medresenär och tolk. Att det var tack vare honom gruppen hamnade på denna sektion, när kassörskan kanske hade blivit sur.
Men han köpte inte vår förklaring.
Matchen i sig var målrik, men tempot och pulsen på arenan var sådär. Slutet missades, när vi ville hinna med sista tåget till Alicante.
Efter toabesök på stationen, där min halsduksprydde vän fick panik, då han trodde vi hade övergett honom, kunde alla kliva på tåget och lämna denna stad samt låta den sjunka ner i glömskan.
Murica var en trist och färglös plats som jag inte tänker besöka igen, även om det var nära några år senare, tack vare en dålig kartläsare och en kuvad chaufför.
Stadens stora son, är mannen som uppfann autogiron. Föregångaren till helikoptern. I centrumet har ett monument rests till ingenjörens ära.
Tågresan hem förgylldes med en påtänd argentinare som till slut blev avkastad.
Hasta luego Fredrik
www.murcia.com/

Båtturen på Yangtzekiang.

Jag och min bror Thomas befann oss i Shanghai.
I detta folkmyller med all kommers, liv och rörelse, samt den ständiga språkförbristningen, gjorde att det tog två dagar att hitta stället där det såldes biljetter till båtarna som går upp till Yangtzekiang flodens mynning.
Biljetterna var dock billiga, endast 15 kronor och då ingick även lunch.
För oss var det fika, när "lunchen" bestod av muffins och torkad fiskgodis.
Komplettering skedde med öl och smörgåsar.


Yangtzekiang är världens tredje största flod och Kinas längsta med sina 6300 kilometer.
Floden har sin källa långt in i landets östra delar och mynnar i Östkinesiska havet strax norr om Shanghai.
Vattendraget kallas i folkmun för Kinas lycka. Längs den lever över 600 miljoner människor. På dess vatten transporteras mängder med varor och kol.
Traditionellt har den utgjort gränsen mellan södra och norra Kina.
Året efter vi var här, påbörjades bygget av världens största vattenkraftsdamm. Den stod klar 2009 och ska producerar 11 % av Kinas energibehov.
För att kunna konstruera den stora dammen, fick över en miljon kineser tvångsförflyttas.
Bygget har fått mycket kritik.
Myndigheterna menar att dammen kan förhindra framtida översvämningar. Kritikerna säger att det måste vara höga vattennivåer om den ska producera mycket el.
Därför finns ingen buffert att samla in eventuella stora tillfälliga vattenmassor.


På färden möttes några snobbar från England. Två bröder som oss och vi fann varandra. På kvällen drack alla öl ihop och det var kul och höra deras tankar om saker och ting.
Jag minns att de var lite oartiga och korrigerade våra grammatiska brister i det engelska språket. Så klart var deras språk perfekt, de hade båda tillbringat skoltiden på fina internatskolor i England
Efter denna kväll vandrade bröderna åt sitt håll och vi åt vårat. Vi lär nog inte träffas igen. Och tur är väl det.
Torrbollar kan stanna hemma, även brittiska sådana.
På bilden ovan syns en av dem bredvid brorsan.

Längs kajerna låg det fullt med gamla och slitna skorvar. Överallt var det folk på dessa båtar, som alla putsade och fejade.
Men i mina ögon verkade resultatet att utebli.
Vattnet här och i Shanghai stank. Det sägs att flodens vattenkvalité uppvisar sådana brister, att det knappt går att användas till industrin.
Ett av Kinas stora problem i framtiden kommer vara bristen på rent vatten.
En gång i tiden fanns det delfiner, men miljögifterna utrotade dem.

Detta inlägg får avslutas med en rolig anekdot om en film, som utspelas på floden. De europeiska länderna hade kanonbåtar som patrullerade området under mellankrigstiden.
Man fick mandat av Nationernas förbund att skydda den västliga handeln och missionärer som verkade i Kina.
I huvudrollen ses en energisk Steve McQueen som knäckte manusförfattaren och gjorde sig ovän med allt och alla.
Men han är sympatisk i sin roll som den uppstuddsiga maskinisten på en amerikansk kanonbåt. Filmen spelades in i Taiwan.
Regissören var Robert Wise, mannen som har gjort filmer som Sound of music och West side story.
Steve McQueen fick en oscarsnominering för sin roll. Den enda under hela hans karriär.
En väldigt bra film. Den heter Kanonbåten Sand Pebbles.
Mvh Fredrik
http://www.stevemcqueen.com/

Hotellet i Karlovy Vary.


Mitt bland alla vackra byggnader i den anrika spastaden Karlovy Vary ligger denna udda fågel.
Detta mastodont hotell byggdes under kommunisttiden och det förstördes flera kvarter av gamla fina jugendhus, för att bereda plats åt hotell Therminal.
Byggtiden varade i fem år. Hotellet invigdes 1976.
Många av husen som revs tillhörde den talrika tysktalande befolkningen som fanns här fram till 1945-47. Dessa år, blev den stora minoritetens ödesår, när över 2.6 miljoner tyskar blev utkastade av kommunisterna i dåvarande Tjeckoslovakien.
Jag åkte en gång tåg från Prag till Dresden och delade kupé med en äldre tysk som var född i dessa trakter. Trots mina brister i tyska lyckades jag förstå ganska mycket av hans intressanta levnadsöde.
Man brukar kalla minoriteten för Sudettyskar, efter landskapet som omger norra delen av dagens Tjeckien.
I Karlovy Vary bodde den fanatiska nazistledaren Karl Herman Frank. Denna enögde bokhandlare blev rörelsens ledare i Tjeckoslovakien. Efter kriget hängdes han i Prag.
Tyskarna fick lämna allt, vilket gjorde att Tjeckoslovakien hade ett enormt överflöd av bostäder, så mycket att man lät ett amerikanskt filmteam spränga sönder en liten stad.
Scenerna kan ses i filmen Bron vid Remagen.
Idag bor de flesta ättlingarna i främst Bayern och övriga f.d. Västtyskland.
När Tjeckien gick med EU fördes hårda förhandlingar mellan staterna. Man kom överens att inte låta tyskar få tillbaka förlorad egendom, inte heller att de fick köpa hus eller mark under en övergångstid av 25 år.



Jag och kompisen Enrico tog en heldagsutflykt hit med resguide och lunch. Eftersom det tar ett par timmar upp till Karlovy Vary från Prag fick gruppen maten vid ankomst.
Den intogs på hotellet, och bara det var en upplevelse, trots att restaurangen var tom, blev vi flyttade från ena bordet till det andra.
Ingen i gruppen förstod logiken, men till slut var personalen nöjd med vår bordsplacering.
Sedan rullade vår trerätters lunch in och de anställda sprang runt och serverade oss, utan något som vi tyckte rimligt system.
Men alla fick sin mat och den underbara efterrätten, Apfelstrudel mit schlagsahne.
Den går det inte att tacka nej till.
Hotell Therminal blev utflyktens höjdpunkt. Allt var så där härligt sunkigt, även om de hade piffat upp mycket fanns många skönhetsfläckar kvar.
Byggnaden får betraktas som en relik från en svunnen tid och vi fick ta del av den för en stund.
Resan avslutades med att sitta i de härliga röda och otrendiga fåtöljerna.
Atmosfären blev än mer perfekt, när ett grådaskigt regn öste över staden på eftermiddagen


Ett dubbelrum kostar ca 800 kronor. Hotellet ägs fortfarande av staten.
Om Enrico gifter sig, ska bröllopnatten tillbringas här.
Mvh Fredrik
www.karlovy-vary.cz/

tisdag 2 mars 2010

Slaget om Tammerfors.


I Tammerfors kom det Finska inbördeskriget att avgöras 1918. Orsaken till kriget fanns i den obalans som rådde mellan arbetarklassen och överklassen, samt det maktvakuum som uppstod när Ryssland lämnade Finland i början av året efter att ha erkänt landets självständighet.
Konflikten pågick från januari 1918 till maj samma år. Sammanlagt dog 37.000 varav 20.000 blev arkebuserade.
Länge var detta ett finsk trauma, som delade landet. Man brukar säga att det stod mellan de vita och de röda, där båda parterna söker stöd och hjälp från utlandet.
Många menar att Finland enades först med kriget mot Sovjetunionen under andra världskriget.




Striden om Tammerfors avgjorde som sagt inbördeskriget. Orten hade utvecklats för finska förhållande ovanligt tidigt till en industristad. Området var 1918 de röda Finlands hjärta och låg centralt i mitten av landet. Flertalet hade radikala politiska åsikter.
General Mannerheim ledde de vita styrkorna och hade vädjat till sin bror Johan i Sverige om svenska frivilliga. Man får ihop 350 man.
Flera välutbildade rikssvenska stabsofficerare medverkar i planeringen om hur det röda motståndet i Tammerfors ska krossas.
I de hårda striderna stupar Olof Palmes farbror. Även den blivande statsministerns far skulle ha deltagit men hindrades av sin svåra astma. Det var regelrätta gatustrider. Soldaterna slogs om varje hus och gata.
Slaget pågick under flera månader. När allt var över hade över 3.000 soldater stupat och ett oräkneligt antal civila.
Röda manskapet som kapitulerade uppgick till över 11.000. Många blev avrättade eller dog i undermåliga fångläger.



Efter kriget började bygget av den republik och det samhälle som föddes 1919. Det politiska livet och arbetarrörelsen återhämtade sig rätt fort.
Samhällsfreden befrämjades av lagen om åtta timmars arbetstid, avskaffandet av torparlagen och den demokratiska politiska verksamheten som genomdrevs efter kriget.
En och samma grundlag infördes för att beskydda alla finländare.
Levnadsstandarden höjdes kraftigt under 1930-talet. Arbetarbefolkningen var inte längre ett proletariat, utan nu var det en reformvänlig variant av omvälvning som gick hem hos dem.
Man ville bygga ett nationellt Finland tillsammans med andra partier.
Sovjetunionens propaganda vann inget gehör vid fronten under vinterkriget, eftersom den var uppbyggd kring 1918 års teman.
Även i Fortsättningskriget förblev arbetarsoldaten trogen den armé som leddes av förre vita generalen Mannerheim.



Stadens store son, Vänino Linna (1920-92) har skrivit om inbördeskriget i trilogin: Här under Polstjärnan bestående av titlarna Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk.
Handlingen skildrar Finlands historia ifrån slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet genom torparsläkten Jussi Koskelas öde. Första boken börjar med meningen:
"I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi".
Mest känd är han för boken Okänd soldat som delvis bygger på självupplevda erfarenheter under Fortsättningskriget 1941-44.
Berättelsen har filmats flera gånger, och visas alltid på TV, när landet firar sin nationaldag den 6 december. En tradition som SVT länge hakade på. Nu får undertecknad spela dramat i sin DVD-spelare istället på den aktuella dagen.
Idag är Tammerfors en välmående stad. Minnena från kriget syns främst i monumenten. Det ska tydligen finnas kulhål på en del fasader, men jag såg inga.
Mvh Fredrik
http://www.vainolinnanseuran.fi/

Nessebar i Bulgarien.


Nessebar ligger några mil norr om hamnstaden Burgas, i närheten av badorten Sunny Beach. Staden är uppsatt på UNESCO:s världsarvslista och befinner sig ljusår från den stökiga badorten, trots att avståndet bara är några kilometer.
Den lilla orten är full av vackra medeltida kyrkor, samt de speciella husen med utskjutande träövervåning som de flesta turisterna kommer hit för att beundra. Sevärdheter som har gjort Nessebar till en världsarvsstad.
Ett fyrtiotal kyrkor eller kyrkoruiner finns kvar i staden som inte är mer än 850 meter lång och 300 meter bred. Den ligger på en halvö i Svarta havet.
Äldst är den gamla Metropolitankyrkan från 500-talet, numera en ruin med vackra valvbågar som används av ortens unga som bollplan.
Av de gamla trähusen finns ett 60-tal kvar spridda över den lilla staden, de flesta från 1800-talet, några äldre än så.


Från Sunny Beach kunde undertecknad åka hit med gamla tyska flygbussar för 5 kronor.
Vid ingången stod en gammal folkdräktsklädd gubbe och spelad säckpipa, runt mig rörde det sig många som ville tjäna en liten slant på oss turister.
Jag hittade en trevlig restaurang lite vid sidan av, Tjaika, måsen. Här åt jag den bulgariska shopskasalladen, gjord på riven fårost, gurka, lök och tomat. Väldigt god.
Annars är den bulgariska maten inte så inbjudande. Det är en torftig variant på det grekiska köket.
Trots Nessbars litenhet, gick jag lätt vilse, i en stad där gatunätet inte lämnar någon vinkel oprövad. När kvällen närmar sig blir det lugnare, då har alla turistbussar försvunnit till Sunny Beach. Då gör sig denna pärla sig som bäst.
Nu tar stadens invånare över gatubilden. Sällskapen sitter på restaurangerna och äter stora familjemiddagar.
Allt som intjänas under sommaren ska de även leva på när vintern kommer


Avslutningsvis lite om stadens historia, för denna plats har bebotts sedan 500-talet f.Kr. Det var Thrakerna som grundade den.
Sedan kom greker,romare och slutligen turkarna som fick släppa Nessbar 1878, när Bulgarien blev självständigt.
Det är en spännande plats att besöka, och kan rekommenderas om man hamnar i Sunny Beach på semester.
Då kan det vara skönt och få ett litet avbräckt från den värsta tingel-tangeln.
Dobar den Fredrik
http://www.nessebar-bulgaria.com/