lördag 3 april 2010

Leninvarvet i Gdansk.


En landsomfattande strejk bröt ut sommaren 1980 över hela Polen. Folket hade fått nog av allt sämre levnadsstandard och det politiska förtrycket.
Tidigt blev Leninvarvet i Gdansk centrum för upproren. De över 20.000 anställda på det största varvet i landet som var döpt efter kommunismens störste ikon vägrade att jobba.
Istället stannade männen kvar på sin arbetsplats och hindrade all verksamhet. Varvet var Polens stolthet, man kom att bygga över 1.000 fartyg här.
Att dessa söner till staten protesterade öppet, sved ohyggligt för pamparna nere i Warszawa. Kraven var många, högre lön, bättre pensioner. Men det som var mest kontroversiellt, var viljan att få bilda en egen fackförening.
Förhandlingarna skulle ske direkt med regeringen och sändas på TV.
Strejkledaren Lech Walesa blev tio år senare Polens första demokratiskt valda president. Stödet från landsmännen var massivt, och sammanhållningen bland arbetarna var total.
Namnet på rörelsen blev Solidaritet.
Alla krav gick igenom till Sovjets stora fasa.
Avtalet skrevs under av Lech Walesa iklädd en sliten kostym med en knapp av Polens nationalhelgon, den svarta Madonnan i kavajslaget.
Signeringen skedde med en gigantisk penna.
Det finns en bild av händelsen uppsatt på det idag nästan helt nerlagda varvet. På området finns flera foton på arbetarna, som ser tärda ut av hårt slit. På något sätt kändes det naturligt att dessa skulle krossa kommunismen.
Ideologin som skulle skydda dem, blev istället den som fängslade dem.
Demonstrationen blev sprickan i öst, som skulle få sitt crescendo, när Berlinmuren föll den 9 november 1989.


Det ryska ledarskiktet i Moskva var paralyserat. Vad ska man göra? De ville till varje pris undvika en invasion.
Av tidigare lärdomar med intågen i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, drog man att opinionen i världen förlorades och istället vann upprorsmakarna än mer sympati.
Men också skenet av trovärdighet med självständiga arbetarstater ifrågasattes. Den krassa verkligheten var dock att Sovjet var beroende av lån från USA för att hålla igång sin ekonomi.
Det fanns bara en väg att gå.
Press sattes på de inhemska ledarna som måste lösa situationen, året efter genomfördes en statskupp.
Tusentals medlemmar i Solidaritet fängslades. De flesta visste att detta var början på slutet för polska kommunistpartiet. Det var bara en tidsfråga när de skulle kapitulera.
Människorna var helt enkelt trötta på dem.
Många upplevde att det inte fanns så mycket mer att förlora. Att sitta i ett fängelse innanför murarna, eller utanför kvittade för polackerna.

Varvet sysselsätter numera knappt 2.000. De största fartygen byggs i andra länder. Idag är det dessutom nerläggningshotat.
Nere i centrala Gdansk ligger det första skeppet som färdigställdes här efter andra världskriget.
Ett minne från en epok, som knappt finns längre. Fartyget heter SS Soldek och sjösattes våren 1949.
På porten till varvsområdet finns en stor ikon uppsatt med den svarta Madonnan.
Bredvid står ett gigantiskt monument över de arbetare som sköts ihjäl i en strejk i Poznan 1970. Se bild ovan.
Ett museum och en permanent utställning på platsen är öppet för allmänheten.

Borgen i Trakai.

Påhälsning hos barndomskamraten Kent som arbetade på den svenska ambassaden i Vilnius. När han jobbade på dagarna fick jag på egen hand spendera tiden med att upptäcka huvudstaden samt göra utflykter.
Minns inte om det var Kent som tipsade mig att besöka Trakai. Men staden väckte min nyfikenhet. En förmiddag avsattes till att åka dit. Efter att ha vinkat av Kent vid ambassaden, gick stegen mot busstationen.
Färden skedde med en skranglig buss, med lukt av spya. Det är bara 27 kilometer till Trakai, så man behövde inte stå ut allt för länge med den äckliga lukten.
En del litauer har som många andra östeuropéer en total saknad av servicekänsla. Chauffören tillhörde den kategorin. En sur gubbe, som vägrade att vilja förstå en turist.

Trakai var Litauens huvudstad under medeltiden samt säte för landets furstar. Byggd på en smal landtunga omgiven av tre sjöar. Längst ut finns slottet.
Allt grundat på 1300-talet av landsfadern Gedimas. Han fick sju söner, varav en satt och styrde via borgen.
Under historiens gång föll området i Polens händer och låg då vid gränsen till Ryssland. Ständiga konflikter mellan dessa stater tärde hårt på invånarna.
Trakai plundrades gånger flera, samt pesthärjades ofta.
Karl X Gustav rörde sig i trakterna under det polska kriget 1655-60. Inget krig har förött Polen så mycket som detta.
Karl XII var också här på en kort visit. Då fanns bara en ruin att titta på. Så han marscherade vidare ner i Europa.
De som beseglade borgens öde, var ryssarna som rev rubbet på 1660-talet. Polackerna återuppbyggde den på 1920-talet, men allt förstördes igen under andra världskriget.
När Sovjet regerade över området 1944-91 fick slottet ytterligare en chans att återuppstå. Man la ner stora summor i att restaurera det.
Landskapet har inspirerat många litauiska diktare och målare.
Trakai är det mest välbesökta fritidsområdet nära dagens huvudstad.
Staden har 5.000 invånare. Här bor en folkspillra från det ryska imperiets tid. Egentligen var det litauerna som bjöd in dem på 1300-talet. Karaimerna är ett turkfolk från Krim. Deras religion är en salig blandning av judendom och islam.
Människorna lockades hit av de litauiska furstarna som imponerades av deras kunskaper i strid.
Men ryssarna bidrog till att göra staden än mer kosmopolitisk, när judar och tatarer flyttades hit. Största befolkningsgruppen har alltid varit polackerna.
Under andra världskriget skonade Reichführer Himmler karaimerna. Han ansåg inte att de var judar. I tyskarnas rasbiologi, och med fältstudier där läkare mätte deras skallar, blev slutsatsen att folket tillhörde en annan ras.
Därför överlevde Karaimerna kriget.
Till skillnad från regionens 5.000 judar som alla skickades till utrotningsläger.
Turkfolket bor längs huvudgatan i små färgglada trähus. I omgivningen finns deras synagoga, även den byggd i trä.

Väl hemma möttes Kent upp och mat väntade på oss i konstnärskvarteret. På en restaurang med fin utsikt över Vilnius.
Trakai var värt besväret. Även om allt är nybyggt, är landskapet och stadens atmosfär en intressant miljö.
Åk hit.
Avslutningsvis som kuriosa var det i Trakai med omnejd SVT spelade in Snapphanar, deras stora julsatsning 2006. Tyvärr blev den en tittarflopp.
Det är nog ingen som minns dramat, mer än jag och barndomskamraten. Men serien är riktigt bra med Gustaf Skarsgård i en av huvudrollerna som Karl XI.
Mvh Fredrik
www.trakai.li/

Arenan i El Jem.


Amfiteatern i El Jem, är den största romerska arenan i Nordafrika. Den ligger ca 60 kilometer sydväst om semesterorten Sousse, där jag bodde vid besöktet i Tunisien.
Byggnaden uppfördes under Gordiunas (159-238) tid som guvernör i den då romerska provinsen Africa terra, dagens Tunisien. Ambitionen var att tävla med områdets största stad och tillika mest kända, Karthago.
Kejsare var Maxiumus Thrax, Roms första soldatkejsare. En dräng från Grekland som avancerade hela vägen. En serie av krig hade lagt alla provinser i Romarriket under hårt skattetryck. Pengarna behövdes, för att hålla landets soldater på gott humör.
Men också till mutor åt sina allierade, så att de inte skulle utnyttja statens för tillfälligt svaga ställning, genom att gå i krig tillsammans med Romarrikets fiender.
I Tunisien revolterade man och tvingade guvernören att utropa sig som alternativ kejsare med sin son. Man fick stöd från delar av senaten i Rom.
Från kejsaren kom svaret snabbt. Man mobiliserade den enda legionen i Afrika och gick mot Karthago. När sonen till Gordiunas stupade i striden, hängde fadern sig.
Arvet efter denna korta dynasti på endast 20 dagar är amfiteatern i El Jem. Den blev aldrig helt färdigställd. Bygget pågick åren 230-238.
Kejsaren lät staden förfalla.


Arenan användes för gladiatorspel, men även för att döda kristna, som fick slåss obeväpnade mot lejon och andra rovdjur.
Folk kom från hela Nordafrika för att bevittna dessa skådespel. Tanken var att imponera på dem, att visa Roms styrka och makt.
När det var fullt hus, fanns över 35.000 i publiken.
Byggnaden stod orörd fram till 1600-talet, när arbetet påbörjades med den stora moskén i Kairouan. Sten togs härifrån. Staden ligger strax norrut och räknas som Nordafrikas heligaste.
Det sägs att sju besök dit, räknas lika högt som ett till Mekka.
Bland sunnimuslimerna är Kairouan islams fjärde heligaste stad, efter Mekka, Medina och Jerusalem.
För oss filmälskare är orten mest känd för att den fick agera kuliss för Kairo i filmen, Jakten på den försvunna skatten. Det var spännande att gå i basaren och uppleva atmosfären.
Moskén är förresten magnifik.
Idag används amfiteatern i El Jem för olika kulturevenemang och är öppen alla dagar från soluppgång tills mörkret sänker sig.
Ta chansen att besöka båda städerna om möjlighet ges. Det är två pärlor liggandes vid randen till Sahara.

Filmen, Ett herrans liv spelade in några scener här. Den blev väldigt omtalad på sin tid och förbjöds bland annat att visas i Norge. Där anklagade man filmteamet för hädelse.
Det var Monty Phyton gänget som låg bakom produktionen.
I handlingen får man följa Brian, som föds i stallet bredvid Jesus. Han blir av misstag förväxlad med Messias.
Rullen är helt underbart rolig och slutscenen där alla korsfästa sjunger den nu berömda låten, Always look on the bright side of life, är oslagbar.
Filmen öppnar med förtexten:
"Judea, year 33 AD"
"Saturday afternoon"
"About Tee-Time"
Mvh Fredrik
www.whc.unesco.org/en/list/38/

Kände mig inte välkommen i Monaco.

Den 8 januari 1297 intog Francois Grimaldi, förklädd till munk, Ghibeline-fästningen på Monacos klippa. Bara 49 år senare började ättlingarna att lägga grunden för det kungarike som även styrde över de närliggande områdena.
År 1861 gav Charles III upp rätten till dessa. Samtidigt utropades Monacos självständighet. Med landets nuvarande gränser.
Under större delen av 1900-talet styrdes folket av fursten Rainer som 1956 gifte sig med den amerikanska skådespelerskan Grace Kelly. Hon dog i en tragisk bilolycka 1982. Tillsammans fick de tre barn.
Äldsta barnet Prins Albert är idag regent.
Officiella namnet på staten är furstendömet Monaco.
I riksvapnet som syns ovan, finns två beväpnade munkar, som en påminnelse om hur landet en gång bildades.
Man är inte medlem i den Europeiska unionen, men är väldigt starkt knuten till EU via sin tullunion med Frankrike.
Furstendömet delar även valuta med sin granne, det vill säga Euro, och har rätt att ge ut egna mynt präglade med mongegaskisk design på nationssidan.
Det lilla landet har en försvarsstyrka bestående av 3 officerare, 15 underofficerare samt 94 soldater. Främsta uppgiften är att skydda kungafamiljen och säkerheten runt slottet.
Varje dag kl 12:00 är det vaktavlösning.


Med en yta på knappt två kvadratkilometer är Monaco ett av världens minsta länder, men vad som saknas i storlek kompenseras med elegans.
Monaco är Europas Hong Kong, en liten självständig stat omgiven av främmande land. En fristad för rika människor på jakt efter de skattelättnader som finns här.
Kvadratmeterpriset på lägenheter är 360.000 kr, d.v.s. världens dyraste bostäder. I Stockholms innerstad ligger priserna på 55.000 per kvadratmeter. Väljer du att hyra en våning istället, så ligger hyrorna på runt 45.000 kronor i månaden.
Området är även en lekplats för de berömda. Tryggheten är hög. Kriminalitet existera knappt.
Av landets 30.000 invånare kommer 80 % från andra länder.
Staten består av det ursprungliga Monaco, en halvö som sträcker sig ut i Medelhavet, samt den del som kallas för Monte Carlo.

För många är enda skälet att besöka furstendömet, att man vill spela på det berömda kasinot som ligger i stadsdelen Monte Carlo.
Den eleganta byggnaden uppfördes 1878 och får räknas som det mest mytomspunna kasinot i världen.
Det finns otaliga skrönor och berättelser om kungar, furstar samt rika industrimän, som har spelat bort enorma summor runt borden här.
En stor del av överskottet går till välgörenhet. Men det mesta går in i statens budget. Inga medborgare i Monaco får komma in på kasinot.
Inte heller den kungliga familjen.



Atmosfären präglas som sagt av lyx och flärd. Gatorna är rena, på vissa lyktstolpar hänger behållare med hundskitspåsar. Närmar man sig ett övergångställe, stannar all trafik. Människor är formellt artiga.
Istället för trappor, har staten satsat på rulltrappor på sina håll. Medelåldern är hög. Överallt syns välbärgade pensionärer med sina små välkammade hundar. Affärena skyltar med dyra kläder och smycken. Restaurangerna och caféerna är fullsatta med människor som njuter av eftermiddagssolen.
Längs kajerna trängs den ena dyrgripen efter den andre. I hamnen ligger bara stora båtar.
Här finns också de penningstarka med dålig smak, nyrika ryssar, feta amerikaner och en massa oljeschejkar.
Denna atmosfär borde var drömmen att vistas i. För mig föreföll allt bara vara yta som både saknade djup och mening.
Trevligaste personen undertecknad mötte, var den svarte städaren som fotograferade mig framför slottet.
Otrevligast var polisen som stoppade mig på gatan. Ett förhör på 20 minuter inledes. Det var inte särskilt välkommande. Jag skulle uppge mitt hotell i Nice. Svara på frågor om besöket. Konstapeln avslutade med att skriva upp mitt passnummer och andra personuppgifter.
Efter samtalet tröttnade jag på denna präktiga stad och tog tåget tillbaka till underbara Nice.



Ej på återseende Fredrik
www.yourmonaco.com/

Nationernas hus i Genéve.


Nationernas förbund var föregångaren till dagens FN. Organisationen grundades efter första världskriget på initiativ av Amerikas president Woodrow Wilson (1856-1924).
Han försökte förmå de allierade att anta ett fjortonpunktsprogram, där bildandet av detta förbund var en av punkterna.
Andra fredsåtgärder, som frihet på haven och rustningsbegränsningar fick nobben.
Av de 44 staterna som skrev under konventet att grunda den nya fredsorganisationen, hade 31 deltagit på segrarmakternas sida.
Främsta syftet var att bevara freden. Men också att utföra ekonomiska och sociala arbeten, som t.ex. sjukdomsbekämpning.
Även om Sverige inte tillhörde initiativtagarna till bildandet, var landet en av de första tillskyndarna och var medlem när Nationernas förbund formellt startades 10 januari 1920.
Svensken Rickard Sandler tjänstgjorde som president 1934.
Inget medlemsland hade vetorätt, utan alla beslut krävde enhällig majoritet.
Tanken var att få till ett permanent forum, inspirerat av den stora fredskongressen i Wien 1814-15.
Nationernas förbund hade sina första möten i Paris, men kom att flytta till Genéve.
Staden skänkte en stor tomt i centrala delen, som de i sin tur hade fått donerad av en arvlös industriman, med enda löftet att han skulle få ligga begravd i en marmorsarkofag på området.
Woodrow Wilsons största bakslag var när kongressen röstade emot att USA skulle ansluta sig.
Presidenten fick Nobels fredspris 1919 som plåster på såret.

Nationernas förbund förknippas oftast i historien med en negativ eftergiftspolitik.
Redan på 1930-talet försvagades organisationen när flera internationella kriser uppstod där länder som Japan, Italien samt Tyskland utökade sina territorier med våld.
Medlemsstaterna kunde inte enas. Därför infördes inga sanktioner. Detta sägs ha sporrat Adolf Hitler att gå vidare med sin expansionspolitik.
Spiken i kistan blev den 14 december 1939, då Sovjetunionen uteslöts. Anledningen var att ryssarna hade invaderat Finland. Endast 7 av generalförsamlings 15 medlemmar röstade för, men ändå gick förslaget igenom.
Efter denna händelse avstannade all politisk aktivitet i Genéve och förbundet löstes upp formellt 1946.
Att USA inte blev medlem, är troligtvis den största anledningen till att man aldrig lyckades.
Dock löstes en del mindre internationella kriser. Ålands politiska status, som självstyrande område under Finskt beskydd förhandlades fram här 1921.
Många gränstvister lyckades också att redas ut, som hade uppstått när stora imperier rämnat i kölvattnet av första världskrigets slut.
Det som hade misslyckats under organisationens tid, tog det nybildade Förenta Nationerna lärdom av.
Därför är det rättvist att säga att Nationernas förbund la grunden för ett framgångsrikt arbete i sin efterträdare.



Förenta Nationerna tog över byggnaden 1946. Detta mastodont hus, var Europas tredje största byggnad på sin tid och konstruerades under åren 1929-36.
Arkitekturen är stram och stark.
Omgivningen är vacker, med Genévesjön nedan för sig och de Franska alperna i ryggen.
Öppettiderna för besök är begränsade. Jag begav mig tidigt hit och hamnade i en lång kö. Som tur var hade många personer, som skulle delta i en konferens ställts sig i kön.
När detta ordnade upp sig, kom jag plötsligt längst fram.
Efter att ha passerat säkerhetskontrollen fick man visa passet och registrera sig. Säkerheten är hög och gästerna får inte avvika från gruppen.
Det tillfälliga kortet måste vara synligt.
Rundturen tar 75 minuter.
Avslutningsvis visades den stora salen, där många hårda förhandlingar och omröstningar har skett. Se bild ovan.
Alla som åker till Genéve bör ta chansen att besöka byggnaden.

Mvh Fredrik
http://www.unog.ch/

torsdag 1 april 2010

Bland vulkaner på Azorerna.


På största ön i Azorerna finns ett område som kallas Furnes. I dalen råder kraftig vulkanisk aktivitet. Hela terminalområdet i Furnes bubblar och luktar, vattnet är hett och en del av det leds undan till bassänger.
Hit åkte jag från Sao Miguels huvudstad, Ponta Delgado.
Bussen var bokat till sista plats, så jag fick äran att sitta bredvid guiden. Den mannen ägnade mer tid till att gräla per telefon med sin flickvän, än att serva oss.
Han sken bara upp, när det var spritprovning.

Lunch ingick. Det var en rätt som heter cozido. Väldigt gott och otroligt enkelt att tillaga.
Man gräver bara ner ett knyte fullt med kött, korv och rotsaker i den heta marken. Sedan sköter moder jord om resten.
Jag slapp sitta med guiden, men fick istället sitta med ett gäng fulla danskar.


Resan höjdpunkt blev den botaniska trädgården. Det var en amerikan som grundade den på slutet av 1700-talet. Senare kom allt i portugisisk ägo och ett elegant sommarslott byggdes.
Där har de flesta av öns prominenta gäster bott. Veckorna innan hade Kung Carlos av Spanien nyttjat slottet.
Azorerna och Madeira är allt som återstår av Portugals forna kolonialvälde.
Framför ligger en naturligt uppvärmd damm med sitt svavelgula och ljumma vatten.
Det ser inte särskilt inbjudande ut, men påstås vara bra mot olika former av värk.


Efter en viss tvekan klev jag ner i jättedammen. Det var verkligen en behaglig upplevelse.
Sedan upp i den kalla luften och tvätta sig fri från allt svavel i de iskalla duscharna, och den njutningen var desto mindre.
Men ett nödvändigt ont, om man inte ville få samtliga sina kläder förstörda av det svavelhaltiga vattnet

Färden tillbaka till huvudstaden gick längs den vackra kusten med den fortfarande grälsjuka guiden sittandes bredvid mig.
Mvh Fredrik
http://www.azores.gov.pt/

Karl XII mötte sitt öde i Halden.


Karl XII var inne på sitt femtonde år i krig, besittningarna i Europa var förlorade. Alla framgångar hade vänts till motgångar.
De fiender som kungen hade slagit och ingått fred med, hade fått förnyat mod och förklarat krig igen. Tidigare allierade vände riket ryggen och ville delta i den huggsexa som uppstod när imperiet började sönderfalla.
Svenska stormaktstiden gick mot sitt slut.
Värsta fienden var som alltid dansken.
Karl XII var åter på rikssvensk mark när landstigningen skedde i Trelleborg 23 december 1715. Det var nästan femton år sedan förra besöket i moderlandet. Då var han ung, klok och framgångsrik. Nu var kungen märkt av alla åren i krig.
Men även briljansen och skickligheten i fält hade falnat och inte minst den berömda soldatturen.
Planen var att gå upp i Norge och ockupera Oslo. Då skulle Danmark tvingas till fred. Ett anfall under våren hade misslyckats. Danskarna höll Akershus i huvudstaden så svenska armén fick vända hemåt.
I vårt land rådde stor nöd, ekonomin var körd i botten och korruption hade sällan varit så stor. Kopparmyntet värderades som silvermynt. Riksbanken gick in som garant. Men alla visste att inga pengar fanns.
Vägar, broar och fästningar var i bedrövligt skick. Landsbyggden led av det stora manfallet av sina söner, de flesta låg döda i fjärran länder.
Gatorna fylldes med tiggare, en hel del var f.d. soldater, stympade och psykiskt förstörda. Vräkta från soldattorpen, när de inte längre kunde utföra sina uppgifter.
Det enda som det inte var brist på var alkohol. Det söps som aldrig förr.
Folk var krigströtta. Människor hade tappat respekt för överheten, våldet florerade liksom hopplösheten. Matbristen var påtaglig. Det mesta av kreaturen hade tagits av kronan. Hästarna i Sverige var få.
I denna atmosfär ska kungen återigen stampa ut en armé. Bönderna ska släppa en mer folk.
Åtskilliga önskar att Karl XII kunde dö, så att kriget skulle upphöra. Många ansåg att en ofördelaktig fred är bättre än krig.


Kungen fick ihop en armé på 40.000 man och sensommaren 1718 gick Sverige återigen in i Norge. Nu skulle man inta fästingen Fredikssten i Halden.
Den ansågs vara Norges nyckel. Om Karl XII kontrollerade den, hade han hela södra Norges vägnät i sin hand. Då skulle danskarna ha svårt att hålla ut i Oslo.
Fästningen var dock svårintaglig.
Manskapet var gräddan av den danska armén, så moralen var hög, förråden fulla och hatet mot svenskarna starkt. Beläggringen drog ut på tiden. Vintern närmade sig med stormsteg.
Karl XII kände pressen, detta var Sveriges sista chans att få till ett avgörande i det Stora nordiska kriget 1700-21. Alla resurser som fanns hade satsats på fälttåget.
Vinner vi här, finns chansen till en överkomlig fred, misslyckas vi blir freden förödande för stormakten Sverige.
När kungen inspekterade en löpgrav, kvällen den 30 november, blev han skjuten och dog, iklädd sin enkla vapenrock med karolinervärja.
Sveriges öde var beseglat. Kriget fortgick dock i några år till.
Men stormakten Sverige gick i graven den natten.


Blev kungen mördad? Troligtvis föll han för ett slumpvis avlossat skott.
Men undersökningar drogs igång och finansministern George Heinrich von Görtz blev avrättad på order av Karl XII:s systers man och blivande kung Fredrik I. Anklagad för att ha konspirerat mot kungamakten.
Med domen försvann mycket papper rörande ekonmin i landet, även fordringar och räkenskaper, som många tror att Fredrik I var inblandad i.
Karl XII växte upp på Karlberg slott. Där låg han lit de parade. Så cirkel slöts. Den 26 januari 1719 skedde begravningen i Riddarholmskyrkan.
Författaren Ernst Brunner har en teori att Oscar II ska ha petat i ingångshålet med sin käpp när graven öppnades för undersökning i slutet av 1800-talet och därmed förstörde möjligheten till att granska ärrendet vidare.
En berömd kulknapp, som en del anser var det dödliga skottet finns på länsmuseet i Varberg.
Karl XII:s kläder visas i livrustkammaren i Stockholm, Sveriges äldsta museum. I rummet finns även den andre fallne krigarkungens kläder, Gustav II Adolf.
Museet brukar var gratis på hans dödsdag, den 6 november. Men inte på Kalle dussins som kungen kallades i folkmun.


Avslutningsvis var jag i Halden med familjen som sjuåring och hungern efter glass var större än ny kunskap i historia.
Minnena är tyvärr få.
Ovan syns tavlan, Karl XII:s likfärd. Den målades nere i Paris av konstnären Gustaf Cederström. Modellerna till soldaterna var franska arbetare.
Kungen hemfärd blev inte så patriotisk. Liket balsamerades i Uddevalla och transporterades i en sluten kista.
Titta på konstverket, det hänger på Nationalmuseet i Stockholm.
Till slut ett boktips, Björn Holms roman, Tio dagar i Fredrikshald som skildrar händelsen i spännande dager.
Mvh Fredrik
www.nasjonalefestningsverk.no/fredriksten/index_html

Gyllene ringen på Island.

Vi tog en organiserad tur som heter Gyllene ringen. I den ingår besök till landets första tingplats samt många naturupplevelser.
På Island växer bara buskar. Om man går vilse i den "isländska skogen", är det bara att ställa sig upp.
Försök har gjorts att plantera skog. På färden passerade vi träden. Ingen hade märkt dem om inte guiden hade påtalat deras existens.
Annars domineras landskapet av stora öppna ytor med buskvegetation, eller lavasten.


Ovan syns Gullfors. Landets största vattenfall, men även Nordens, dock inte i fallhöjd.
På svenska betyder det Gyllene fallet. Namnet kommer av den regnbåge som bildas ur stänket när solen skiner.
Vilket det inte var när jag och min kompis Sten befann oss här.
Det var bara kallt och fuktigt. Ovanför och nedanför Gullfors finns en 2.5 kilometer lång bergsklyfta som är upp till 70 meter djup på sina ställen.
Floden Hvilta låter sitt smältvatten störta ner de 32 metrarna med full kraft.
En politiker fick så klart idén att bygga en kraftstation, men en lokal bondhustru hotade med att hoppa i fallet om så skedde. Och hon lyckades få med opinionen, så projektet lades ner.

Ett besök på Island utan att ha sett en av alla de tusentals gejsrar som finns i landet går inte. Så klart gör det väl det, men det är en upplevelse att se den kraft som uppstår i marken. Den tar sig uttryck i en hög stråle som sprutar upp ur jorden med kokhett vatten.
Alla gejsrar har ett isländskt namn. Ovan syns den största vars namn är Strokkur. Smörkärnan har ett utbrott var tredje till femte minut.
Det händer fortfarande att någon dum turist då och då går för nära, och som i bästa fall blir överöst med lite kokhett vatten.
Men risken för brännskador är betydande.


Höjdpunkten på turen är området för det historiska utomhusparlamentet Althinget. På platsen bestämde folket i början av 1000-talet att Island skulle vara kristet.
Fältet användes även som avrättningsplats. Framför allt för kvinnor, som hade blivit dömda för häxeri, barnmord samt otrohet. De dränktes i en liten damm i närheten. Den användes långt in på 1800-talet för detta ändamål.
Varje år samlades Islands 39 lagmän här under två veckor och stiftade lagar och dömde. Man bodde i provisoriska uppförda hyddor. Stenfundamenten finns fortfarande kvar.
Landet förlorade sin självständighet till Norge 1262.
Tillsammans ingick de i Danmark genom fördraget i Kalmarunionen 1397.
Den 17 juni 1944 återfick Island sin självständighet.
Alhtinget hade förlorat sin politiska betydelse redan på 1600-talet, när danskarna satsade på Reykjavik som landets centrum.
I området finns även Islands största sjö Thingvellir. Omgivningens dramatik blir inte mindre då platsen ligger där den europeiska och den nordamerikanska kontinentalplattan går isär.
Som avslutning såg jag Peitúr Martinsson, den isländske landslagsbacken som spelade många år i Hammarby komma gående med sin familj.
Miljön användes även när man spelade in filmen Bröderna Lejonhjärta.
Det är ett härligt fantasilandskap, som gjort att låta tankarna fara iväg.