Khaosan Road i Bangkok.

Khaosan Road är ett 400 meter långt stråk i Bangkok och förmodligen den mest kända backpackergatan i världen.

En backpacker, är en självständig lågbudgetturist som reser långa perioder. Deras bibel och följeslagare är Lonely Planet. En guidebok som ger tips om billiga hotell och matställen.

Vanligaste resmålen för svenska backpackers är Sydostasien. Nästan alla passera någongång gatan under sin färd.

På senare år har denna form av resande börjat att kritiseras. Många menar att resenärerna tär på tredje världens resurser.

Även myten om den självständiga globetrotten, är värd att ifrågasätta. Jag upplever dem som en gäng personer som reser på en informell charterresa.

Alla tar in på samma hotell, äter på de rekommenderade restauranger och åker till vissa utvalda platser. Fenomenet kallas för Banana Pancake Trail.

Är detta frihet? Absolut inte.

Ska undertecknad vara ärlig, så går hela grejen ut på att se och uppleva så mycket man bara kan, för så lite pengar som möjligt. Därför måste turisten pruta, snåla och absolut inte handla souvenirer.

Beteendet gagnar inte lokalbefolkningen.

Jag har själv gjort några vändor i Sydostasien under dessa premisser.

Detta inlägg ska handla om mitt möte med Khaosan Road.

En gång i tiden låg Bangkoks största rismarknad här. Men sedan 1980-talet har gatan varit ett centrum för lågbudgetresenärer.

Området har utvecklas och standarden höjts på både boenden och restauranger. Idag finns Starbucks, MacDonald's och andra kända företag representerade på den bullriga gatan.

Jag var här i brytpunkten. När det fortfarande var sjaskigt. Avstigen från en buss från södra Thailand blir mitt första möte en knarkpåverkad och förvirrad amerikan. Han erbjöd att vissa ett bra hotell för lite pengar.

Självklart sket man i honom.

Så mycket konstiga typer har jag aldrig träffat på en och samma plats som just där på Khaosan Road.

Samtidigt är stråket en samlingsplats. Undertecknad mötte en massa folk som hade påträffats under resans gång i övriga Thailand och Malaysia.

Lukten av grillad kyckling, slamret från trafiken, blandat med surret från alla människor, inramat med gatustånd som säljer piratkopierade varor, så sammanfattas mina intryck av gatan.

Atmosfären är både krävande och inspirerande.

En galen plats, som är värd att upplevas en gång.

Mvh Fredrik

www.wikitravel.org/en/bangkok/Khao_San_Road

Östeuropas vackraste kyrkogård finns i Ukraina.

Lvov i Ukraina har troligtvis Östeuropas vackraste kyrkogård.

Vad Père Lachaise är för Paris, är Lychakivkyrkogården för Lvov. Ett stort gravfält som klär en kulle i stadens utkant, och som lockar till sig stadens turister.

Färden dit sker längs slitna men charmiga kvarter, gåendes på nötta kullestensgator. Samma väg som hundratusentals begravningståg har vandrat.

Tappar man bort sig, blir det problem. Språkförbistringen är stor och allt skrivs med det kyrilliska alfabetet.

För en obildad västerlänning som mig, ser allt ut som en enda bokstavssoppa.

Under träden och på de öppna fälten står vackra monument, tempel och enkla kors. Inte att förglömma alla de tusentals med skulpturer som pryder gravstenarna, oftast föreställandes änglar.

Alla sätt att hylla de döda är tillåtet. Över platsen sveper en aura av mystik. En känsla av en svunnen tid kommer över en medveten besökare.

Kyrkogården grundades under Österrike-Ungerns tid.

Fler än 400.000 människor har begravts i jorden sedan 1786. För polackerna är platsen av stor betydelse, när många av landets kulturpersonligheter fann sin sista vila här.

Språken på stenarna är många, tyska, ryska, polska och latin. Idag dominerar ukrainskan.

Faktum är att de flesta som ligger på Lychakivkyrkogården är polacker. Lvov var en av dåtida Polens viktigaste städer, både ekonomisk och kulturellt. Universitet drog till sig gräddan av landets intellektuella.

Endast Krakow kunde utmana staden som Polens kulturella centrum.

På 1800-talet reserverades platser av de besuttna och medelklassen. Stora pengar anslogs av familjerna när det gällde gravvårdar.

Var man rik, så skulle det även ta sig uttryck efter döden.

När området blev Sovjetiskt skiftade inriktningen. Från pampiga och storslagna monument, poppade det nu upp enkla ryska hjältegravar, som istället hyllade kommunismen än gud.

Staden stora polska befolkning fördrevs och in flyttade främst ukrainare och ryssar. De behövde också en begravningsplats, så man fyllde på med sina döda.

Nationaliteter och de olika trosinriktningarna blandas frisk under träden. Bredvid en storslagen polsk adelsmans viloplats, kan en enkel ukrainsk arbetare ha funnit sin.

Kyrkogården är ett monument över stadens mångkulturella förflutna. Men fortfarande en plats med stor betydelse för invånarna.

Så som det egentligen alltid har varit.

Att döden förenar folk.

Den plats som tilldrar undertecknads största intresse, är monumenten och gravarna över de soldater som stupade i försvaret av Lvov under Polsk-sovjetiska kriget 1918-20. Se bilder ovan.

De flesta var skolpojkar från stadens gymnasium, och de yngsta krigarna var 14 år.

Dessa Lvovs örnar som de kom att kallas i den polska historiebeskrivningen, är legendariska och nästan helgonförklarade i Polen. Eftersom soldaterna med små medel och heroiskt mod lyckades hindrade den oberoende ukrainska armén att inta Lvov.

Staden belägrades under november 1918.

Perioden präglades av kaos, då flera fristående arméer och länder slogs i området.

Nekropolen hyllar alla som stred för Polen i östra Galizien.

Landskapet blev sovjetiskt 1944. Myndigheterna lät först platsen förfalla. Men sen ville ryssarna ta bort monumenten och gravarna, när allt påminde Sovjetunionen om det förlorade kriget mot Polen.

År 1971 revs det mesta och området kom att användas som en soptipp. Kommunismen har aldrig respekterat andras kyrkogårdar.

Efter förhandlingar och heta diskussioner mellan Ukraina och Polen, beslöts det att man skulle återställa gravplatserna.

Ukrainska nationalister var rasande, för nekropolen är ju en indirekt hyllning till deras motståndare. Men relationerna till grannlandet förbättrades betydligt.

Landet har inte råd att stöta sig med alla grannar, särskilt inte när relationen till Ryssland är dålig.

Att vara pragmatisk i denna del av världen är en god egenskap.

Presidenterna från båda länderna närvarade när allt återinvigdes. Med var även den sista örnen från Lvov. Mannen hette Alexsander Salacki (1904-2008).

Hans historia borde någon ha skrivit ner.

Jag hade gärna läst den.

Mannen ovanför dog tre dagar före min födelse.

Han kom till världen en månad innan nazisterna invaderar Sovjetunionen sommaren 1941. Dödsdagen inföll på min namnsdag.

Tänk om alla gravar kunde berätta om sina levnadsöden.

Mvh Fredrik

www.jac51.io.ua/album165512/

Fikadags i Abu Dhabi.

Det är 200 km spikrak motorväg mellan Dubai och Abu Dhabi. Trafiken är hektisk. Min vistelse i den senare staden, är ett besök i Förenade Arabemiratens huvudstad.

Fram till 1960-talet bestod samhället av lerhus. Den tidigare shejken sparade på pengarna. Han trodde inte att oljeintäkterna skulle bestå en längre tid. En statskupp med stöd från Storbritannien ändrade kursriktning.

Den nya härskaren spenderade och så har det fortsatt.

Här följer man de islamiska levnadssättet mer noggrant än i Dubai. Arkitekturen är stram och likriktad. Den måste inordnas efter vissa muslimska principer.

Monumenten på torgen är gigantiska tekannor, ljusstakar och vaser, se bild ovan. Alkoholen är strikt reglerad och serveras på ett fåtal lyxhotell.

Klädseln är mer konservativ.

Myndigheten undviker att informera på engelska i den offentliga miljön. Med vissa undantag som t.ex. trafikskyltar. Detta borde göra att Abu Dhabi känns mer arabisk.

Men under ytan finns dubbelmoralen.

Även om denna konservativa metropol gör sitt bästa att följa islams riktlinjer, känns allt väldigt amerikansk. Bara höghus, breda gator och en massa köpcentrum.

En väldigt steril och torftig urban miljö. Ingen puls och glädje. Värst är de anonyma regeringskvarteren.

Mitt intryck av Abu Dhabi i efterhand är att orten bara är tråkig och fantasilös. Hit vill jag inte igen.

Undertecknad hade bokat upp sig på en heldagstur till staden.

Första stoppet, var ett traditionellt båtvarv. Där sliter arbetare från Sri Lanka för 1.000 kr i månaden. Gästarbetarna utnyttjas hänsynslöst.

Sedan följde ett flertal besök på alla dessa gallerior.

Invånarna i huvudstaden har regionens högsta köpkraft. Man möts av vandrande tält, där armarna sticker ut hållandes massa påsar med varor. För att i nästa stund se vagn på vagn fyllas med statusprylar som har impulsköpts.

Shoppingtemplen är stora och färglösa.

Ta mig härifrån.

Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas, shopping är verkligen fördummande.

Abu Dhabi sitter på 10% av jordens kända oljereserver, så konsumtionsfesten lär pågå ett tag till. Emiratet står för 57% av landets BNP.

Men det kulturella kapitalet är obefintligt

Bussen tog oss kors och tvärs genom staden. Det var förvånansvärt lite trafik. I Dubai har trafikplanering havererat, men här fungera den. Ett av få positiva intryck av metropolen.

Det bor cirka 850.000 människor i Abu Dhabi. Endast en på fem är medborgare i Förenade Arabemiraten. Gatubilden domineras av stressade gästarbetare.

Största anledning till mitt besök, var att turistgruppen skulle få dricka te på det sjustjärniga Emirates Palace.

Lyxhotellet kostade över 20 miljarder att bygga. Enligt ekonomer kommer hotellet aldrig att tjäna in detta. Men hotelledningen behöver inte oroa sig, eftersom staten äger det.

Abu Dhabi vill inte vara sämre än sin rival Dubai, som var först ut med ett sjustjärnigt hotell.

Emirates Palace invigdes 2005.

Det finns 302 rum och 92 sviter. Sen tillkommer 16 palatssviter på de två översta våningsplanen. Priserna börjar från 4.000 kr och uppåt per natt. Inredning som guld och marmor är standard.

Dyraste övernattningen kostar 110.000 kr.

Det underjordiska garaget rymmer 2.500 bilar. Hotellet har även en egen marina, badstrand och golfbana.

Här skulle vi få dricka afternoon tea. Det var lyx utöver det vanliga. Troligtvis kommer inte undertecknad att få uppleva så mycket överflöd igen. Egentligen har jag inget behov av de heller.

Men det är intressant att se andra miljöer, än dem man själv lever i.

Jag var förvånad att de släppte i vanliga charterturister på ett sånt exklusivt ställe. Den lyxiga atmosfären blir mer alldaglig med oss springandes här.

Men hotellet behöver alla inkomster som kan fås, så då är det bara och tacka och buga när vi lågpristurister kommer på besök.

Mvh Fredrik

www.emiratespalace.com/en/home.htm/

Star Wars och Matmata.

I Tunisiens inland ligger vackra ökenlandskap och ett av dessa är Matmata. Historiskt sett har folket hållit sig på sin kant, de flesta är berber. Ett folkslag som brukar räknas som Nordafrikas ursprungsbefolkning.

De bodde i grottor fram till 1960-talet. Anledningen till det var att undvika hettan samt att skydda sig från sandstormar.

På sommaren når temperaturen sällan under 40 grader.

Traditionellt har man livnärt sig på kamelhandel. Idag är största inkomstkällan oss turister.

Området har lytt under många stora dynastier, allt från Romarriket till det Ottomanska riket. Alla härskare har försummat denna landsdel. Det fanns inget av värde i Matmata, mer än en och annan dadelpalm och lite kameler.

Annars är det bara ogästvänlig terräng, som består av sand och sten.

När Tunisiens diktator Habib Bourguiba (1903-2000) kom till makten vid självständigheten 1957, försökte han integrera befolkningen och flytta dem till nybyggda lägenheter vid kusten.

Nomaderna hade svårt att ta till sig de moderna faciliteterna. Konflikter uppstod med övriga invånare. En efter en flyttade tillbaka till öknen.

Experimentet misslyckades.

Presidenten tröttnade och lät dem vara. Men makten ville mannen inte ge upp. Hans övriga insatser med planekonomi gick inte heller något vidare.

Men Habib Bourguiba var lojal mot sina grannar, och stödde öppet Algeriets önskan om självständighet. Diktatorn tillät också PLO att flytta sitt högkvarter till Tunis 1980.

De som led mest under förtrycket var islamister och människorättsaktivister.

Ideologiskt bestod hans rörelse av en blandning av socialism och panarabism. På plussidan hamnar att diktatorn fick igång en statsförvaltning, i och med att fransmän hade suttit på all administration.

När de stack, blev det oerhört svårt för Tunisien.

Till slut blev diktatorn avsatt 1987. Det sägs att skälet var att mannen betedde sig senil. Habib Bourguiba uppträdde märkligt och förvirrat de sista åren vid regeringsmakten.

Idag ligger Tunisiens landsfader begravd i födelsestaden Monastir. I ett vackert mausoleum. Åk dit och titta på det. Undertecknad tog tillfället i akt, när bussen som skulle hämta upp passagerare i staden krånglade.

Det som kom att rycka upp Matmata från sin fattigdom, var indirekt ett amerikanskt filmbolag, som spelade in en av världshistoriens mest populär filmer här, Star Wars.

Detta ska mitt blogginlägg handla om.

Den store filmskaparen George Lucas kom hit 1976. Miljön var som gjord för det månlandskap som Matmata skulle föreställa.

Den unge regissören skulle förverkliga sin dröm, att spela in sitt sciencefictionäventyr Star Wars. Inspirationen till filmen, var en Akira Kurosawa film, Hidden Fortress. Jag utgår ifrån att mina läsare har sett Star Wars, så någon mer förklaring runt filmen blir det inte.

Myndigheterna i Tunisien var till en början skeptiska, men gav med sig. Lite pengar löstes problemet.

Infrastrukturen var rena katastrofen. George Lucas kollegor jublade inte direkt, när det blev bestämt att inspelningen skulle ske nere i ett arabland och dessutom vid randen till Sahara.

Kombinationen av hetta med magsjuka som härjade hos de flesta i produktionen gjorde inspelningen till en mardröm. Tidsschemat spräcktes gång på gång, och budgeten överskreds.

Filmbolaget började ana oro. Ska vi lägga ner allt och inte förlora mer pengar? Eller ska vi chansa? Ett telefonsamtal kom till regissören om ett produktionsmöte i London.

George Lucas lyckades övertalade direktörena. Det var ju tur för 20th Century Fox och för oss biobesökare.

Denna episka berättelse slog alla rekord och pengarna bokstavligen flödade in till bolaget.

Men filmen påverkade även populärkulturen i västvärlden för all framtid.

När undertecknad besökte området, fick vi se inspelningmiljöerna från filmen och dessutom äta på en Star Wars inspirerad restaurang.

Kommersen gick på högvarv.

Det var många turister på besök. Avståndet från hotellen vid havet är överkomligt, därför kom buss efter buss hit med oss.

Mina intryck är ändå positiva. Landskapet är oerhört vackert och dramatiskt. Den karga marken med sin ödsliga inramning, är väldigt betagande.

Att leva här är nog ingen höjdare, men vid en kort visit är platsen underbar.

Lite pinsamt var det dock att besöka en "Berberfamilj" i deras hem. Hela turistgruppen trycktes in i en grotta, som påpassande var upplyst, samt hade misstänkt hög takhöjd.

Bostaden innehöll alla moderna saker, som t.ex. TV och kylskåp.

Utanför satt familjen iförda traditionella kläder och på gården sprang några magra getter. Passande nog låg grottan väldigt nära den moderna vägen.

En riktig turistfälla.

Det var lite väl tillrättalagt.

May the force be with you, Fredrik

www.lexicorient/tunisia/matmata.htm/
http://www.starwars.com/

Ett kungligt lik förvarades i Wolgast.

Wolgast ligger i forna DDR och i dagens Tyskland. Staden tillhörde svenska riket under en lång period, från 1648-1814. Den var en belöning till vårt land, liksom många andra städer, öar och landområden i Tyskland.

Gustav II Adolf drev ut den katolska ligan från de tyskspråkiga staterna och blev därmed odödlig, historisk sett, för mannen stupade ju som alla vet på en leråker i Lützen. Det trettioåriga kriget avslutades 1648 med Westfaliska freden.

Vi belönades stort. Riket fick in en rejäl fot på kontinenten.

Invånarna var som vi protestanter och trivdes bra som svenska undersåtar. Staden blev dock helt förstörd 1713, när ryska trupper brände ner allt.

Kanske började tyskarna tvivla på Sverige som beskyddare?

När Napoleonkrigen var över, gjordes ett byte, vi fick rätten att ta Norge, igengäld fick Preussen via Danmark överta våra sista områden i norra Tyskland.

Nu var Wolgast tyskt igen.

Man fick sina stadsrättigheter ganska tidigt, på mitten av 1200-talet.

Då låg Wolgast i gränzonen mellan de slaviska och tyska inflytandet. De flesta ortsnamnen i regionen har sitt ursprung i de slaviska namnen på städerna.

Lübeck var den lokala stormakten, men även danskarna slogs mycket här för att utöka sin intressesfär.

Under 1800-talet hände inte mycket, Wolgast var en av många småstäder längs tyska Östersjökusten. Största näringen blev varvsindustrin och fisket.

Andra världskriget satte inte heller några större avtryck på Wolgast. Inga bomber föll över staden och invånarna blev befriade av Röda armén 30 april 1945.

Nazisterna hade övergett dem.

I och med bildandet av DDR, drogs rullgardinen ner. Allt område i dessa trakter blev förbjudet att vistas i som utlänning, men också restriktioner mot landets övriga medborgare infördes.

Mycket militär verksamhet förlades längs kusten. Varvsindustrin förstatligades och ställdes om till att bara bygga krigsfartyg.

När de båda tyska länderna sammangick 1991, pumpades stora belopp in till att renovera upp den gamla stadskärnan. Idag känns Wolgast fräsch och inte alls som en gammal nergången öststatsort.

Det bor 12.000 personer här, en nergång från 17.000 strax innan återföreningen. Är besökaren uppmärksam så ser den att det är mest äldre människor som syns på stan.

Ungdomarna flyttar härifrån, arbetslösheten är bland den högsta i landet. Dessutom saknas det möjligheten till att skaffa högre utbildning i trakten.

Närmaste universitet är Greifswald.

Undertecknad var här sommaren 2007. Vädret var fantastiskt och staden blev värd för vårt lunchstopp.

Alla var hungriga efter att ha tillbringat förmiddagen ute på Peenemünde.

Den stora vägen passera igenom staden, strax nedanför den fina innerstaden. Min kusin Jonas var rejält hungrig, medan Björn som alltid var både hungrig och ölsugen.

Vi andra intog ett mellanläge. Kanske att Mats suktade efter något gott.

På bordet kom det in tysk husmanskost, vill minnas att det var schnitzel. Vår vän Hasse som är vegetarian, hade det ganska svårt med maten i forna DDR.

Det är kött som gäller här och ingenting annat.

Efter måltiden blev det en kort promenad ner till hamnen och att leta efter bilen, som ingen mindes vart den hade parkerats.

Nu över till historien om det kungliga liket. Gustav II Adolfs kropp förvarades i Wolgast i ett par månader. Sverige var lamslaget, och utan pengar. Alla visste att en stor statsbegravning behövdes.

Kungen stupade 6 november 1632 och nyheten om dennes död nådde först Stockholm 8 december. Rikskanslern Oxelstierna fick besked tidigare, eftersom han befann sig i Frankfurt.

I de katolska länderna firades Gustav II Adolfs bortgång med fyrverkerier. Frankrike som var Sveriges allierad är det enda undantaget. Landets skäl till att gå ihop med oss var enkelt. En fiendes fiende är sin bästa vän. Frankrike ville begränsa habsburgarnas makt.

Ett stort lass koppar från Falun skeppades i all hast ner till Amsterdam och såldes. Nu fanns pengar till den kommande statsbegravningen samt till att färdigställa gravkapellet.

På våren 1633 flyttades den slutna kistan till Nyköping. Hemfärden skedde inte som på Carl Gustaf Hellqvists målning nedan, utan istället i all tysthet med ett av kronans mindre fartyg.

Riksrådet bestämdes sig tidigt att inte bjuda in utländska furstar och kungar. Skälet var enkelt, som en delegat sa, "Kommer dessa hit då ser de vårt armod".

Man skämdes helt enkelt, Sverige var fortfarande ett av Europas fattigaste länder.

Gravsättningen skedde 22 juni 1634. In i de sista ställde änkedrottningen till det, hennes djupa sorg hade försvårat förberedelserna, kvinnan vägrade in i det längsta att ge ifrån sig kungens hjärta, till slut hade hon inget val.

Gemålen Maria Elenora av Brandenburg ansågs vara Europas vackraste drottning men hon var även känslomässigt labil och rent ut sagt korkad.

Att kungen gifte sig med henne var av maktpolitiska skäl och ingenting annat, dock anses deras äktenskap ha varit lyckligt.

I Nyköping hus tvingade hon den blivande regenten och dottern Kristina att sitta i rummet där kistan förvarades och dela hennes sorg. Rummet var helt draperat med svarta gardiner. En tradition som var vanlig i Brandenburg.

Änkedrottning flydde senare till Danmark och vidare till Berlin. På slutet av sitt liv kom hon tillbaka till Sverige och ligger begravd bredvid sin make.

Men mor och dotter hade alltid ett kyligt förhållande till varandra.

Auf Wiedersehen Fredrik

www.wolgast.de/

Det blåser på Fuerteventura.

Välkommen till Fuerteventura. Här är turistindustrin fortfarande i sin linda om man jämför med grannöarna. Dock växer antalet besökare stadigt. Geografiskt ligger den mellan Afrikas västkust och Gran Canaria.

Det bor ungefär 70.000 fasta invånare på Fuerteventura. Ön är 120 km lång och som bredast 35 km. År 1402 kom området under spanskt styre och namnet betyder stark vind.

Undertecknad hamnade på ett nybyggt hotell som låg i en liten by cirka 5 km från öns andra stad, Gran Tarajal. Det var helt perfekt, lugnt och skönt. Bussen gick till stan 5 gånger om dagen, så man var ganska isolerad.

Jag brukade gå in till byn och fika. Då var man tvungen att prata spanska. Vilket inte var det lättaste, när mina kunskaper i detta språk är begränsade. Det blev mest en massa pekande istället.

Står du och tittar ut över havet, så är det inte mer än 100 km till Marocko. Tyvärr var vattnet för kallt att bada i, bara 17 grader.

Ett besök i Gran Tarajal, var verkligen inte givande, där fanns ingenting. Enda positiva är att staden är en knytpunkt för öns bussar, och dem åkte man en hel del med. Var tredje dag kuskade jag runt, för att sedan slappa två vid bassängen omgiven av vackra tyskor.

Ett bra upplägg.

På kvällarna blev det mycket vandringar på den karga ön, till byn och områdena där omkring. All skog blev nerhuggen redan på 1500-talet.

Landskapet domineras därför av sten och buskar.

Huvudstaden är inte heller mycket att hurra för, och på norra delen finns bara den överexploaterade turistorten Corralejo.

Men i söder möts turisten av de milsvida sandstränderna och Jandia ligger strategiskt mitt i allt detta. Stranden räknas till Spaniens finaste och är över 30 km lång. All sand på ön har antingen blåst över från Sahara eller skeppats hit med båt.

Vid besöket var det över 30 grader i luften, så nu skulle undertecknad passa på att bada i alla fall, men tyvärr rådde det badförbud.

Röd flagga hissades.

Vågorna var för höga, vilket skapar de farliga underströmmarna.

Under andra världskriget ägdes området av en mystisk tysk industriman. På den tiden var Jandia stängt för allmänheten. Det spreds en vild ryktesflora om denne tysk och om vad som försegick här.

Fanns det en hemlig ubåtsbas? Spekulationerna var många.

Än i dag berättas historier om spioneri och nergrävda nazistskatter. Bakom stränderna ligger även här en hel del hotell och engelska pubar.

Det var alltid lika skönt att återvända till min byhåla.

Efter en vecka förstod undertecknad varför ön fått sitt namn. Det blåser väldigt mycket här. Vinden far fram och tillbaka som en löpeld.

Min tid på Fuerteventura var nu ute. Det återstod bara att packa väskorna och åka hem. Men semester blev ofrivilligt förlängd 15 timmar, när flyget krånglade. Sällskapet fick sitta på ett hotell och äta billig spansk buffé som kompensation.

Flygplanet landade på Arlanda två timmar innan jag skulle börja arbeta.

Troligtvis kommer det inte bli något återbesök, men jag ångrar inte min närvaro där.

Hasta luego Fredrik

http://www.sunnyfuerteventura.com/

Från gästabud till Crazy Cow i Nyköping.

Nyköping är Sörmlands pärla och ett perfekt utflyktsmål på lagom avstånd från Stockholm. Staden har besökts många gånger av undertecknad. Historisk sett är orten en av Sveriges äldsta städer. Där har mycket dramatik utspelas, kungar fötts och dött.

Den store krigarkungen Gustav II Adolf växte upp på Nyköping hus, och fadern Karl IX somnade in på slottet.

Jag åker gärna hit varje år. Oftast i samband med flygresor från Skavsta, då undertecknad brukar nyttja tillfället att börja eller avsluta resan med en övernattning här.

Det forna renässansslottet dominerar stadsbilden. Idag återstår bara delar av det, eftersom en brand förstörde borgen 1665. Man återställde aldrig Nyköping hus.

Kungen återanvände teglet istället till att förstärka Stockholms slott, som brann ner 1697.

Den största händelsen i Nyköpings historia, eller den mest kända, är det berömda gästabudet, som jag tänkte skriva lite om.

Men först en kort avhandling om den viktigaste händelsen, Nyköpings recess 1396.

Det var ett avtal mellan de Nordiska länderna som la grunden för den berömda och i många svenskars ögon hatade Kalmarunionen 1397-1523.

Sverige tvingades in i ett dansk kontrollerat välde.

Till slut lyckades Gustav Vasa ta Sverige och Finland ur det. Dagen han krönte sig till kung, är vår nationaldag. Det var 6 juni, år 1523.

Samma datum som satte punkt för Kalmarunionen.

Nyköping gästabud handlar om den brödrartvist som uppstår när Magnus Ladulås dör. Om de tre sönerna som slåss om makten.

Kulmen på konflikten kom att avslutas på slottet vintern 1317.

Kung Birger Magnusson (1280-1321) lurar hit sina två bröder på ett kalas. Både hertig Erik (1282-1318) och hertig Valdemar (1284-1318) tackar ja till inbjudan.

Under denna tid fanns ingen huvudstad i Sverige, utan kungamakten förflyttade sig mellan landets olika slott och tog ut skatten i natura.

Man åt bokstavligt upp sina inkomster.

Vårt land var kargt, fattigt och glest befolkat. I riket bodde knappt 370.000 undersåtar. Krigen mellan bröderna hade tärt än mer på ett Sverige som redan var utblottat.

Förhoppning var att alla skulle försonas under denna jul.

Men icke, Birger tog tillfället att kasta sina bröder i källaren där de sedermera dog efter ett par månader. Den danske kungen lade sig i och försökte frita hertigarna, och enligt legend ska Birger då ha kastad den berömda nyckel till fängelsehålan i ån som omgärdar slottet.

Birger flydde landet. Den treåriga sonen till hertig Erik utsågs till ny kung. Hans namn var Magnus Eriksson, och ingen har suttit längre på Sveriges tron. I hela 43 år styrde han som svensk kung.

Ett rekord som troligtvis Carl XVI Gustaf kommer att slå.

Avslutningsvis kan det bara nämnas att Magnus Ladulås, var den första regenten i Sverige att begravas i Stockholm.

Hela denna berättelse om detta gästabud, är som skrivet av William Shakespeare. Historien innehåller allt, svek, kärlek, hat, maktspel, hopp och förtvivlan.

Till sist ska undertecknad knyta ihop berättelsen med rubriken. Det handlar om mitt senaste besök i höstas med några arbetskamrater.

Vi ville besöka den mytomspunna krogen Crazy Cow. Den ena kompisen hade ätit här på fyllan en gång i samband med en hockeymatch. Jag lockades av det originella namnet och den tredje personen, vår chaufför av prisläget.

Efter att ha gjort det obligatoriska besöket på Nyköpings hus, och hjälpt vår smärtpåverkade vän att lindra sin akuta tandvärk som bara uppkom, gick alla hit till krogen.

Lunchen var perfekt, hemlagat rotmos med fläsk, soppa, nybakat bröd och god dryck. Tandvärksklunsen behövde komplettera med lite konjak för att komma i balans.

Efter måltiden var sällskapet mätta och belåtna. Vi kunde lämna Nyköping som var iklätt ett härligt höstregn. Alla löven låg på marken. Nu var vintern på ingående. Staden blommar upp på sommaren, men efter den är allt heldött.

Med andra ord, en perfekt tid för oss.

Till denna stad kommer jag att återkomma många gånger och lunchen ska alltid intas på Galna Kossans restaurang.

Kvalité med låga priser kan man inte tacka nej till.

Mvh Fredrik

www.crazycow.se/

Napoleon skulle sno en kyrka i Vilnius.

Ovan syns Sankt Annas kyrka i Vilnius. En vacker sakral samlingsplats byggd i tegelgotik. Den stilen som är så karakteristisk för de kristna templen i Nordeuropa.

Staden har en uppsjö av vackra kyrkor, de flesta byggda i barockstil.

Vilnius gamla stad är bara knappt hälften så stor som sin motsvarighet i Stockholm. Men medan den här hemma kan ståta med tre kyrkor, kan Vilnius gamla stadskärna uppvisa ett 20-tal.

Inte illa för ett land som var ett av Europas sista område att kristnas.

Att Sankt Anna är så uppmärksammad, får man tacka Napoleon för. Kejsaren fattade tycke för den och ville montera ner hela rasket och bygga upp allt i Paris. Skämtsamt sa mannen att han ville ta katedralen i sin hand och föra den försiktigt till franska imperiets huvudstad.

Idag är underhållet kraftigt eftersatt, men byggnaden är öppen för besökare.

Under kommunisttiden sket man i den. Kyrkan användes under en ganska lång period, som ett lagerutrymme för kommunen. Här fanns ett trädgårdsförråd, handelsgödslen och spadar var några av de ting som staplades på hög i det svala utrymmet.

Även Napoleon vanhelgade den, men han förvarade istället ammunition och krut där.

Annars har platsen inte satt något större avtryck i historien.

I Litauens moderna historia, nämns ett viktigt möte som hölls här 1987. Det var dissidenter som öppet demonstrerade mot regimen. Uppslutningen var skral, ett 20-tal personer med plakat stod och krävde sin rätt.

Ett av de första uppropen för ett självständigt Litauen.

Alla fängslades, men som vi vet lyckades inte Sovjetunionen att hålla tillbaka folkets frihetssträvan.

Men detta inlägg ska handla om den franska invasionen av Ryssland 1812 och dess konsekvenser som kriget fick för Vilnius och övriga landet.

Vilnius blev ryskt 1795 och var Rysslands tredje största stad 1811. I Europa pågick en maktkamp. Frankrike kom på kant med tsaren. Den 24 Juni 1812 invaderade Napoleon Litauen.

La Grande Armée gick över gränsfloden Njemen och in i Kaunas. Några dagar senare stod allt manskap i och runt Vilnius. Det var över 600.000 soldater med oändligt behov av mat och annat.

Att organisera allt detta tog tid. Kejsaren inkvarterade sig i dagens Presidentpalats och blev kvar i Vilnius i 19 dagar.

Hoppet hos den litauiska adeln var stort, man ville att Napoleon skulle återupprätta folkets självständighet. Fransmännen utnyttjade situation och lovade stort, igengäld ville de ha litauernas stöd.

Vilket man fick. Tusentals lät sig värvas.

När armén till slut rörde på sig, lämnade soldaterna ett fattigt och utblottat Vilnius efter sig.

Krigslyckan vände och Napoleon återvände tillbaka från Moskva.

Då hamnade resterna av denna armé återigen här. Det var december och de slitna och utmärglade soldaterna fyllde stadens gator och torg.

Nu spreds pesten och andra sjukdomar bland invånarna.

Fransmännen dog som flugor. Det beräknas ligga över 80.000 döda franska soldater i Vilnius. De flesta begravda på andra sidan floden i stora massgravar.

Tsaren blev inte förtjust i att invånarna innan krigslyckan hade vänt, hade gett Napoleon sitt öppna stöd.

En rad händelser på 1800-talet följde som en konsekvens av den misstro som Ryssland riktade mot Litauen. Till slut stängdes universitetet och landet styckades upp och ingick i flera ryska län, istället för att som tidigare administrerats som ett område.

Minnena från dessa decemberdagar, etsade sig fast länge hos folket i Vilnius. Nedan visar några bilder från denna dramatiska händelse.

Ungefär 550.000 soldater stupade i detta fälttåg.

La Grande Armée möte sitt slutliga öde i slaget i Leipzig 1813, med en viss Bernadotte på motståndarsidan. Då gick en av världshistoriens mest segerrika arméer i graven.

Ovan syns bilder på dem och deras standard.

I rysk historia, benämns konflikten som det fosterländska kriget, när man ansåg att alla undersåtar slöt upp och gjorde motstånd mot den franske djävulen. Namnet på andra världskriget, är det stora fosterländska kriget.

Tsaren belönade sina befälhavare rikligt. En udda present var att varje general skulle få ett porträtt avmålat på sig och att det skulle sättas upp i ett speciellt rum i Eremitaget i Sankt Petersburg.

Uppgiften föll på en målare, som skulle utföra allt detta. Problemet var att över 300 officerare skulle förevigas. Dessutom hade många av befälhavarna uppnått en hög ålder.

Konstnären hann inte avmåla alla, därför hänger det tomma tavlor på de platser där en general som inte hann att förevigas skulle ha suttit.

Nedan syns galleriet.

Därmed avslutas denna berättelse i Rysslands forna huvudstad.

Mvh Fredrik

http://www.hermitagemuseum.org/