Cannes är framför allt känt för sin årliga filmfestival. men det var en engelsman som satte den på kartan, Lord Brougham upptäckte staden "på riktigt" 1834. Förförd av kockens matkonster på ortens lilla hotell och de ljumma vindarna från havet, bestämde han sig för att bygga en villa här. Sedan rullade det på av bara farten. Idag är Cannes ett av Frankrikes mest omtyckta turistmål. Myndigheterna har även etablerat sig som en av Europas populäraste konferensstäder. Längs boulevarden Croisette flockas besökarna. Gatan är full med exklusiva restauranger och hotell. Här hänger de rika och kända människorna. Nedanför ligger stranden.
Filmfestivalen invigdes 1946, och har pågått sedan dess. Det var en fransk minister som låg bakom idéen. I Italien fanns den berömda festivalen i Venedig, men fransmannen ville starta upp en egen som motvikt till den fasciststyrda. Kriget bröt ut och ministern blev mördad. När freden kom beslutade regeringen att man skulle inrätta en i Cannes. Starten blev tuff och konkurrensen med den etablerade i Venedig var för svår. Några år fick man lägga ner, när det saknades pengar. Ledningen valde att skifta säsong, sedan 1951 hålls festen i andra halvan av maj. Det blev succé. Idag är tillställningen den mest prestigefyllda filmfestivalen i världen. Alla stjärnor kommer hit. Arrangörerna behöver inte öppna plånboken längre för få dem till Franska Rivieran. Filmbolagen står för omkostnaderna, när publiciteten är så stor och marknadsvärdet så högt. Flera svenskar har plockat hem priser här, bland annat Ingmar Bergman (1918-2007), Bo Widerberg (1930-97) och Alf Sjöberg (1903-80). Skandalerna har varit många, och upplevs vara en del av marknadsföringen. Sveriges mest kända filmkritiker Nils Petter Sundgren har besökt evenemanget 40 gånger och beskriver att vid första festivalvisiten 1963, var allt en idyll, med kanske fyrtiotal filmer som tävlade och ungefär trehundra journalister, som var ackrediterade. När han var där sista gången 2006, visades trehundrafemtio filmer utöver allt som marknadsförs på DVD. På plats fanns femtusen journalister och över femtiotusen turister. Förr kunde man få en intervju med en stjärna väldigt lätt, idag omges de av pr-folk och livvakter. Skådespelarna är lika bleka som när de kommer till Cannes, som när de lämnar festivalen, att vara nere på den underbara plagen finns det varken tid eller möjlighet till. Journalisterna puttas in i ett rum och får fem minuter att ställa frågor till filmstjärnan, så klart har någon gått igenom och godkänt dem i förväg. Därför är de officiella presskonferenserna betydligt mer givande, där kan atmosfären ofta bli tätare och tonen fränare än i de styrda samtalen. En rolig anekdot var när Nils Petter Sundgren intervjuade Aki Kaurismäki, en av undertecknads husgudar inom film. Finländaren krävde att få öl innan, och sedan berättade mannen flera roliga och konstiga saker, som t.ex. att han går i skogen och pratar med träden mellan filmjobben, eller att i sin ungdom ha jobbat som diskare på två restauranger samtidigt i Stockholm. Tur att inte alla ikoner omges med pr-folk och livvakter. Avslutningsvis tänkte jag berätta om en fransk film som tävlade i festivalen 1953, dock vann den inga priser. Semestersabotören är den svenska titel och filmen regisserades av Jacques Tati (1907-1982). I mitt tycke en av världens roligaste filmer. Fransmannen driver med folkets semestervanor, och man för följa Monsieur Hulot äventyr på en liten rekreationort vid Atlanten. Humorn ligger inte i dialogen utan i bild och ljud, vilket gör att filmen liknar en klassisk stumfilm. Regissören spelade huvudrollen själv. Semestersabotören är den film i Sverige som har visats flest gånger på bio. När jag besökte Cannes, skedde det på en grå vardag i januari, min plånbok tillåter inte en vistelse här under festivalveckorna.
Au Revoir fredrik Slutligen ett boktips, "Inte bara bio" av Nils Petter Sundgren. Trots titeln har gubben ändå gjort över 10.000 biobesök.
