tisdag 1 februari 2011

Pyramiderna i Giza.


För nästan 5000 år sedan blev Giza den kungliga begravningsplatsen. På mindre än 100 år uppförde antikens egyptier de tre pyramidkomplexen för sina avlidna härskare.
När monarken dött fördes kroppen med båt till daltemplet för iordningställande, innan den togs uppför processionsvägen och gravsattes under, eller i vissa fall inne i pyramiden.
Dödstemplen skulle sedan underhållas i många år och prästerna lämnade dagligen offergåvor till den avlidna faraon.
Närmaste familjen och hovfolk placerades i mindre angränsande gravar, för att kunna vara delaktiga i regentens makt i döden, på samma sätt som de hade varit i livet.
Arkeologerna är överens om att pyramiderna användes som monumentala byggnadsverk för kungarnas sista vila.
Längst upp satt guldtäckta murplattor som fångade solens första strålar.
Den verkliga avsikten bakom pyramidernas rum och utrymmen är dock fortfarande okänd.
Flertalet forskare har antagit att lokaliseringen av dem, där de sydöstra hörnen bildar rak nordlig linje, samt att vissa luftschakt pekar mot viktiga stjärnbilder, har lett till åtskilliga fantasifulla förklaringar.
Men egyptologer hävdar att det är i enlighet med folkets seder och tron att faraons själ skulle stiga upp och förenas med de eviga stjärnorna.



Ovan syns undertecknad framför Cheopspyramiden, som sägs rymma över två miljoner stenblock med en genomsnitt vikt på 2.5 ton, men vissa stenar i sockeln är så tunga som 15 ton.
Det tog 20 år för omkring 100.000 man att uppföra gravplatsen.
I Egypten finns 97 pyramider, alla plundrade.
Fram till 1800-talet var Cheopspyramiden världens högsta byggnad. Det blev Eiffeltornet som petade ner komplexet från tronen 1889.
För en så väldig anläggning är även precisionen förbluffande, största skillnaden i längd mellan de fyra 230 meter långa sidorna är endast 4 centimeter.
Konstruktionsmetoderna och syftet bakom vissa av kamrarna och schakten är ännu okända.
Nuförtiden är det förbjudet att klättra på pyramiderna. Men under 1800-talet var det nästan ett måste att turisten skulle nå toppen.
I en guidebok stod följande råd.
"Med hjälp av två beduiner, en i var hand, och om så önska, av en tredje (ingen extra kostnad) som trycker på bakifrån, börjar resenären sin klättring uppför trappstegen"
När de väl kommit upp karvade många in sina namn i stenblocken.
Med över 1.5 miljoner människor som årligen löser entré, är Gizaplatån ett av världens mest besökta turistmål.
Chefrenspyramiden är näst störst, vars sockel är 15 meter kortare, men det skiljer endast tre meter i höjd mellan dem.
Idag ser dock Chefrenspyramiden större ut, därför att den är uppförd på högre markhöjd.
Toppen har behållit sitt kalkstenshölje som en gång i tiden täckte alla tre pyramiderna.
De övriga avlägsnades av Kairos medeltida härskare, som använde dem till sina egna monument.
Till slut lite om Mykerionspyramiden som är klart mindre än de andra två. Man tror att storleken minskade till förmån för daltemplen som istället blev större och mer utstuderade.
Mykerionspyramiden var den enda som öppnades för oss besökare.
Luften inne i byggnaden var kvalmig och det var trångt. Museumvakterna försökte hela tiden få dricks. Även turistpoliserna ute på platån tiggde.
Kommersen var för mycket, alla ville tjäna pengar.
Överallt sprang försäljare som proppsade att undertecknad skulle köpa deras krimskrams.
Men visst är det fantastiskt att ha sett dessa arkitektoniska bedrifter.

Den berömda sfinxen står vakt nedanför Chefrenspyramiden, och är uthuggen från en natursten, som täckts med formade stenblock.
Trots att det ofta sagts att sfinxens näsa sköts bort av mamlukerna, osmanerna eller Napoleons franska armé, har forskare nu fastslagit att kroppsdelen försvann på 1400-talet.
Tänkbar orsak är vinderosion.
Tavlan högst upp visar Napoleon när han besökte området 1798.
Cirka 15 km norrut besegrade kejsaren mamlukerna.
Drabbningen kallas för slaget vid pyramiderna. Fransmännen hade endast 20.000 man mot fiendens 60.000 soldater. Men med taktisk briljans och moderna vapen vann de i alla fall.
Förlusten innebar att mamlukernas 700-åriga styre över Egypten var till ända.
Från början hade sfinxen ett skägg, symbolen för kunglighet, även det har fallit bort.
En del av skägget finns på British Museum i London.
Mvh Fredrik
www.looklex.com/egypt/intro01.htm/

Sigismund flyttade huvudstaden till Warszawa.



Johan III (1537-92) satt fängslad på Gripsholm tillsammans med hustrun Katarina Jagellonica (1526-83). Brodern Erik XIV höll dem inspärrade i nästan fyra år.
Här föds två barn, först dottern Isabella (1564-66), som avlider efter två år. Begraven i Strängnäs kyrka i en vacker alabastersarkofag.
Sonen Sigismund kommer till världen 1566.
Under fångenskapen bryter det Nordiska sjuårskriget ut. Kungen blir allt mer stressad och sjukligare. Sverige lider hårt, många städer är nerbrända och pesten kommer.
Johan III friges och i en kupp avsätts Erik XIV.
Sigismund är nu tronarvinge.
När de polska kungen Stefan Batory dör 1586, verkar hans änka som var svenskens moster målmedvetet för att systersonen ska väljas till den nya monarken.
Även Johan III tänker maktpolitiskt och anmäler sonen som kandidat. Riket var i konflikt med Ryssland och hårt skuldsatt till Danmark.
Vi behövde en allierad.
Polen-Litauen var ett av Europas största länder, men också rikt. Till Krakow skickas diplomater som ska skriva ihop ett avtal om en tänkt personalunion mellan kungahusen.
Estland lovas bort och Sigismund väljs med stor majoritet.
När ynglingen kommer till Gdansk sitter han kvar på sin båt i fem dagar och tjurar. Problemet är Estland, som han inte vill släppa till Polen. En ny överenskommelse görs, där provinsens öde skjuts på framtiden.
I december 1587 krönts svensken till Sigismund III Vasa, kung av Polen och storfurste av Litauen. Det var knappast en succé de första åren som regent.
Hovlivet präglades av trilska, tröghet och tystnad. Sigismund hade hemlängtan och i september 1589 möter han sin far i Tallinn.
Johan III upplever att sonen är tagen som babylonisk gissla och vill att han abdikerar. Detta motsätter sig inte Sigismund. Både svenska och polska riksråd protesterar högljutt och hotar med krig.
Nu förlikar svensken sig med sitt öde och återvänder till Krakow.
Farbrodern Karl IX avsätter honom på svenska tronen 1598, men i sitt nya hemland regerar han i hela 45 år. Senare krigar staterna mot varandra i Baltikum. Polen pressas också av ryssarna.
Adeln kommer på kant med kungen som anklagas för absolutism.
Privatlivet sägs ha varit lyckligt, först giftemål med Anna av Steiermark (1573-1598) och när drottning dör ingår regenten äktenskap med systern Konstantia (1588-1631). Hon köper staden Zywiec, som idag har ett av Polens största bryggerier.
Drycken anses vara landets inofficiella nationalöl.
Kungen var en duktig guldsmed och konstnär. Det finns tre tavlor kvar i Polen, som Sigismund har målat.
År 1609 utser han Warszawa som ny huvudstad.
Skälet till flytten är stadens geografiska läge, då den ligger i mitten av det Polsk-litauiska samväldet, mellan de två gamla huvudstäderna Krakow och Vilnius.
Dessutom var avståndet ut till kusten tillfredställande.
Landet hotades ständigt av Sverige. Den viktiga hamnstaden Gdansk fick inte falla i fiendes händer, vilket den heller aldrig gjorde.
Att omforma Warszawa från ett lantligt samhälle till en ståtlig huvudstad går fort.
Redan 1611 har man 14.000 invånare, fler än Stockholm, som fortfarande håller sin befolkning instängd bakom de medeltida murarna på stadsholmen.
Rivaliteten är än idag stark mellan Krakow och Warszawa.
Sigismund dör 1632 samma år som sin kusin Gustav II Adolf och begravs i Krakow.
Två av sönerna blir monarker i Polen.
Nu ska inlägget handla om slottet i Warszawa, där för övrigt svensken avlider.



Det första slottet uppförs av de masoviska hertigarna på 1300-talet.
När Warszawa blir parlamentets huvudsäte 1569 och Sigismund valt byggnaden till sitt kungliga residens 1596 kallas italienska arkitekter in för att bygga om palatset.
Resultatet blir ett vackert barockslott.
Under Karl X Gustavs polska krig 1655-60, konflikten som på polska kallas den svenska syndafloden (Potop szwedzki) plundras residenset.
På 1700-talet kom vi tillbaka igen och förstörde slottet. Även ryssar, tyskar och Napoleon var här och försåg sig.
Då Polen utropar sin självständigt 1919 blir byggnaden presidentens residens.
Nazityskland angriper Polen i andra världskrigets och bombar slottet. Adolf Hitler ger en order att spränga upp resten, men tack vare protester från Italien stoppas aktionen.
De saker som inte brann upp, blev tyvärr stulna av ockupationsmakten.
I huset fanns färdigborrade dynamithål som tyska ingenjörssoldater hann att göra. När Warszawa upproret kommer 1944 utförs den ursprungliga befallningen, kvar på marken ligger en stor ruinhög.
Kommunistregimen ville återställa slottet, men efter kriget måste man prioritera andra projekt. Återuppbyggnaden finansierades med offentliga donationer.
Först 1971 påbörjas arbetet, som slutförs 1988.
Den yttre interiören restes dock 1964. Det höga klocktornet i mitten kallas även Sigismundtornet.
Slottet är idag ett museum som innehåller möbler, målningar och annan konst. Flertalet av föremålen är original som gömdes undan för nazisterna.
I sachsiska flygeln är det populärt att viga sig borgligt.
Vackraste rummet är marmorsalen. Här hänger 20 kungaporträtt, från Boleslav I, som är Polens första regent, till den sista Stanislaw Pontiatowski.
Sveriges monark Erik Segersäll tros ha varit gift med Boleslav I:s syster eller dotter. Källforskningen är väldigt bristfällig. En del historiker tror att frugan var från Island.
Ovan syns jag i audienshallen.

Till sist lite om Sigismundkolonnen som står på slottsplatsen och är det äldsta icke-religiösa minnesmärket i staden.
Tillägnad svensken och uppförd 1644 på befallning av sonen Vladislav IV.
Monumentet är 22 meter högt och praktiskt taget unikt i Europa, eftersom det stora korset hyllar monarken på ett sätt som normalt var reserverat för helgon.
Sigismund har fått sin kolonn förstörd tre gånger under århundradens lopp, men bronsstatyn har alltid klarat sig.
Mvh Fredrik
http://www.zamek-krolewski.pl/

Klassresan till Köpenhamn.

När klass 9A gick ut vårterminen 1986, åkte vi på en skolresa till Köpenhamn.
Pengar hade sparats i två år för att kunna genomföra färden, de flesta hade gått i samma klass sedan lågstadiet.
Resan skulle på sätt och vis bli en tack och adjö föreställning till oss alla.
Förväntningarna var stora, Köpenhamns lockelser var många.
Upplevelsen att världen börjar där, d.v.s. kontinenten och det annorlunda, men också allt spännande, den känslan kommer fortfarande över mig när jag vistas i Köpenhamn.
Trots att undertecknad har besökt snart 70 länder och territorier.
En tidig tågresa över Helsingborg och Helsingör tog oss dit. Järnvägsstationen mötte oss med fylla och oväsen.
På transportknytpunkten hänger mycket lodisar och annat löst folk. Hotellet låg på Istedgade, bakom stationen i det ökända porrdistriktet.
Gatan är två kilometer lång och full med hotell, sexklubbar och sjaskiga ölcaféer. Doften av färsk spya och avslagen öl är ständigt närvarande, liksom narkomaner och hemlösa.
Hotellet var döpt efter Köpenhamns grundare biskop Absalon.
Under andra världskriget sattes flygblad upp i området som hånade tyskarna med följande text.
Rom og Paris kan ni ta - men Stalingrad og Istedgade overgiver sig aldrig.
Men miljön var för oss hur attraktiv som helst, vi kunde köpa alkohol och cigaretter i butikerna och tjuvkika in i porrbutikerna.
Dessutom kunde man få danska wienerbröd till frukost.
Det var glada dagar i Danmark, fotbollslaget gjorde succé i världsmästerskapet i Mexico. På kvällarna sändes matcherna på storbildsskärm på Tivoli och sen var det fest hela natten när de hade slagit Uruguay med 6-0.
Enda plumpen på resan var besöket till Carlsbergs bryggeri, där jag och besvikna klasskamrater endast fick prova läsk, medan föräldrarna erbjöds öl.
Men det dracks mycket Bacardi med Coca-Cola istället i smyg på hotellrummen.
Hemresan kom och samtliga var nöjda med klassresan. De medföljande föräldrarna tyckte nog att det var extra skönt att slippa vara barnvakter åt oss.
Köpenhamn blev från och med nu alltid förknippat med glädje.
Det har gått några år sedan undertecknad besökte Danmarks huvudstad, men jag återkommer med jämna mellanrum.




Ovan syns Kent, den enda klasskamrat som jag fortfarande har lite kontakt med.
Hvergang Fredrik
www.absalon-hotel.dk/

Lugna dagar i El Campello.




Med spårvagn från Alicante tar det cirka 20 minuter ut till El Campello.
I kommunvapnet finns stadens enda historiska sevärdhet, nämligen det stora tornet som byggdes på 1500-talet för att överblicka havet, och varna invånarna om det kom berbiska pirater.
Varje oktober anordnas en fest.
Folk klär ut sig till pirater och det pangas med arkebusar, ett slags skjutvapen från 1400-talet. Man genomför ett låtsatsbatalj på huvudgatan som krönts med ett färgsprakande fyrverkerier på senkvällen.
Bakom mig på bilden ovan, syns utgrävningar från en handelsplats som beboddes på 1000-talet f.Kr.
Idag lever över 25.000 människor i samhället.
El Campello är en av åtskilliga semesterorter som ligger längs Spaniens kust. Bebyggelsen består av stora betonghus som är uppställda längs butikskantade gator.
Det finns kebab, pizzaställen, en engelsk mataffär som t.ex. säljer delikatessen mossade gröna ärtor på burk, samt billiga kinesaffärer som saluför krimskrams.
På pubarna visas fotboll och ölen är förhållandevis billig, 20-25 skr.
Det har blivit några vändor hit, när en f.d. arbetskompis äger en lägenhet där. En helt okej plats att fly från vintern, dock var det alldeles för kallt att vara i El Campello i januari.
Men från mars och framåt är klimatet behagligt.
Det mesta kretsar runt hamnen och stranden. Där ligger även en stor marina och en lokal fiskmarknad. Till vår stora förvåning fanns en automat som sålde daggmaskar på burk.
Från höjden kan man blicka bort mot det höghustäta Benidorme.
Dit går spårvagnen också, men metropolens glans har flagnat rejält.
På 1980-talet gick det massor av charterresor hit, numera går inga resor längre till Benidorme från Sverige. Minns att många kompisar for dit, det var ortens ökända uteliv som lockade.
Idag är det i huvudsak brittiska pensionärer som övervintrar där. Det säger ju allt om Benidormes nuvarande status.












Det är verkligen lugna dagar i El Campello, och när mina besök alltid har inträffat under lågsäsongen blir det än mer tydligt.
Oftast görs det utflykter i regionen eller så åker man in till Alicante och Benidorme.
Frukosten är dagens höjdpunkt, mycket oliver, paprika och bröd trycks ner, särskilt när kompisen B-O dubbeldukar.
De kulinariska fick stå tillbaka för pizza och kebab.
Lite av friden stördes av en medbjuden kurd, som hade svårt att förhålla sig till undertecknads beundran för Tyskland. När jag i diskussionen faktiskt förklarade att det bor närmare en miljon kurder i landet, blev han lite surmulen.
Själv är jag hjärtligt trött på människor som inte kan särskilja dagens Tyskland med Nazityskland.
Vi kommer definitivt inte att resa ihop igen.
Men för att avrunda i lite mer positiva tongångar, så var tiden i El Campello väldigt rofylld.
Det är ingen plats som undertecknad skulle rekommendera att åka till, men om tillfället ges så är det inte en katastrof att hänga i staden för några dagar.





Adios Fredrico
www.elcampello.es/

Renässanskungen i Visegrád.


Visegrád ligger norr om Budapest längs Donau. Platsen var känd för sitt renässansslott, idag återstår endast en ruin, som syns på bilderna ovan.
Mattias I Corvinus (1443-90) föddes i nuvarande Rumänien och dog i Wien efter att ha styrt Ungern i 32 år.
Kungen räknas som en av de bäst utbildade på tronerna i 1400-talets Europa.
Det är under dennes tid ett magnifikt palats uppförs här. Det blev omtalat över hela kontinenten.
Visegrád blir rikets sommarhuvudstad.
Slottet smyckas med fontäner, brunnar och vackra portaler. Palatsområdet var anlagt i terrasser, som gick ända ner till Donaus strand.
Tyvärr förstört under krigen mot turkarna, och att folk i trakten hämtade byggmaterial bland ruinerna.
Men 1934 började man att försöka återställa delar av borgen. Det hålls årliga riddarspel på platsen som inramas med renässansmusik.
Mattias I Corvinus far besegrade ottomanerna utanför Belgrad 1456. Tack vare vinsten hejdades fiendens framryckning i över 50 år.
Fadern stupade och dåvarande kungen fruktade släkten så mycket att han mördade den äldsta sonen och skickar Mattias I Corvinus i exil till Prag.
När Ungerns härskare dör, blir den minderåriga Mattias vald.
Riksrådet trodde att de kunde styra över hans huvud. Men de bedrog sig. Begåvad och full av handlingskraft tog pojken makten i egna händer.
Kungen gör landet till en viktig maktfaktor i Centraleuropa.
Ungrarna minns honom som den starke men rättrådige härskaren. Mattias I Corvinus är förtrogen med antikens kultur och språk.
Att läsa och studera var favoritsysselsättningen.
På slottet i Buda fanns Europas näst största bibliotek. Till hovet drogs konstnärer, arkitekter och andra bildade människor.
Genom äktenskapet med den spansk-italienska prinsessan Beatrix öppnades dörren för renässansens kulturella inflytande från Sydeuropa.
Någon arvinge fick han aldrig.
Efter regentens död valdes den svage böhmiska härskaren Vladislau till efterträdare. Konflikter inom adeln uppstår, som vänder sig mot bönderna istället för att rusta sig inför en hotande turkisk invasion.
Riket försvagades och ottomanerna segrade.
Ungern delades mellan sultanen och habsburgarna och knöts senare till den österrikiska dubbelmonarkin ända fram till 1918.
Mattias I Corvinus stora betydelse ligger i att han enade Ungern, som etniskt, språkligt och kulturellt var mångskiftande.
Folket fick en kulturell identitet som blev viktig för motståndsviljan under det 150-åriga turkiska herraväldet och det habsburgska styret som sedan följde.
Den stora katedralen i huvudstaden är döpt efter kungen.
Corvinus betyder korp på latin, och den svarta fågeln fanns på hans vapensköld.

Vi fick inte möjligheten att besöka området. Det var dax för lunch som intogs på en restaurang liggandes på en annan höjd mittemot.
Men från matställets balkong hade man en fin utsikt över ruinen.
Stabbig husmanskost hamnade på tallrikarna, utan vare sig grönsaker eller sås.
I lokalen rörde sig en zigenarorkester som spelade låtar på begäran.
Min kompis Lennart ville höra Johann Strauss d.y. mästerverk, An der schönen blauen Donau, en vals som de flesta har dansat till på studentfester.
Som kuriosa användes den som filmmusik i Stanley Kubricks mästerverk, 2001 ett rymdäventyr. I alla fall till tonerna av musiken kom efterrätten in och samtliga var besvikna på maten.
Orten har också gett namn åt Visegradgruppen, en mellanstatlig organisation för nationer i Centraleuropa.
Bildad 1991.
Medlemsländerna är Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien.
Förutom de historiska banden, har de hanterat sina erfarenheter av sovjetisk ockupation samt utmaningarna efter kommunismens fall.
Tillsammans anslöt de sig till Nato 1999 och EU 2004.
Visegradgruppen är Europas sjunde största ekonomi med ett BNP per capita på 20.000 USD. De har gått från att vara tråkiga, gråa och nedgångna öststatsländer, till att bli välbärgade stater i Centraleuropa.
En förvandling som knappt har tagit 20 år att genomföra.
Mvh Fredrik
www.visegrad.hu/en/

Fiaskot i Trondheim.


Carl Gustaf Armfeldt (1666-1736) ledde Sveriges nordarmé under Karl XII sista krigskampanj i Norge. Finländaren hade tjänstgjort tolv år i Frankrike, innan hemkallelsen till riket kom 1701.
Som befälhavare för armén i Finland misslyckades han att stoppa ryssarna i Stora nordiska kriget 1700-21.
Med små resurser försvarades gränserna länge men 1713 ockuperades hela nationen av tsar Peter den stores soldater.
Händelsen är känd som den stora ofreden (isoviha på finska) i Finland, en tid när den gamla förvaltningen slutade fungera och ett militärvälde infördes istället.
Åtskilliga flydde ur landet.
Carl Gustaf Armfeldt hade fortfarande rikets förtroende och 1718 skulle generallöjtnanten inta Trondheim och kapa Norge på mitten.
Fälttåget utgick från Östersund och de över 8.000 soldaterna var illa utrustade.
Många var finnar från Österbottens infanteriregemente, Björneborgs infanteriregemente samt Åbo och Nylands regementen till häst.
Det svenska manskapet kom främst från Härjedalen och Jämtland.
Huvudstyrkan under kungens ledning skulle ta Fredrikstens fästning i söder och därefter dagens Oslo.
Till en början gick det enligt planerna. Trondheim föll snabbt, men uppe på Kristianstens fästning höll försvarna ut. Se bilder nedan.
På vallarna stod 76 kanoner som skrämde iväg inkräktarna.
Hösten kom och situationen blev allt mer kritisk. Den blöta sommaren förstörde vägnätet och försörjning blev än svårare att klara av.
Efter Karl XII:s död vid Fredrikstens fästning 30 november beordrades alla svenska trupper att återgå till Sverige.
Först i mellandagarna nådde orden nordarmén.
Carl Gustaf Armfeldts huvudläger fanns i dalen utanför Trondheim. Trots vinter låg endast ett tunt snötäcke på marken, så det beslutades att man skulle marschera tillbaka.
Soldaterna var slitna efter 4 månaders fälttåg.
Därför skulle den kortaste vägen tas, den över fjällen. En snöstorm svepte över landskapet. Sikten var noll och temperaturen sjönk fort.
Manskapet dog som flugor.
Bara första natten frös 200 man ihjäl, trots ihärdiga försök att värma sig genom att elda upp allt från vagnar till gevärskolvar.
Återtåget övergick i kaos.
De efterföljande dygnen fortsatte det att blåsa kraftigt. I början av januari 1719 kom resterna av armén fram till Duved där inkvartering var ordnad.
På fjället låg över 3.000 ihjälfrusna och ytterligare 700 dog sista etappen in i Sverige. Kartan längst ner visar förflyttningen.
Av de överlevande på 2.000 blev cirka 600 invalidiserade för resten av livet.
Det sägs att rovdjuren ökade i trakterna de följande åren. För på fjället kunde de frossa på häst- och människokött.
Karolinernas dödsmarsch var en konsekvens av fiaskot i Trondheim.
Hade nordarmén intagit hela staden så hade hemresan kunnat organiserats under mer ordnade former.



En aprildag vandrade undertecknad på Kristianstens fästning. Utsikten är vacker och hela Trondheim brer ut sig nedanför.
Byggd åren 1682-84.
När Norge erövrades 1814 bestämde Karl XIV Johan att försvarsverket skulle läggas ner. Några kanoner fick stå kvar och användas till att varna invånarna vid bränder.
Efter andra världskriget avrättades krigsförbrytare här.
Idag är området öppet för allmänheten.

Slaget om Kreta.

Den 20 maj 1941 inledde tyska armén en massiv flygattack mot Kreta. Efter hårda strider var nederlaget ett faktum för de allierade, som inte bara förlorade ön utan även makten i Medelhavsområdet.
Kampen om Kreta har gått till historien som ett klassiskt militärt misslyckande från britternas sida och ön kunde återtas först i krigets slutskede.
Syftet med operationen var att begränsa Royal Navys möjligheter att verka i Medelhavet.
Tyskarna ville även stationera sitt eget flyg här och därmed hindra RAF att bomba de viktiga oljekällorna i Rumänien.
Anfallet var luftburet.
Totalt släpptes 14.000 fallskärmsjägare över Kreta. Första dagen slutade i katastrof och tyskarna gjorde stora förluster.
Inget av deras mål hade uppnåtts.
Det är nu britterna gör sitt stora misstag, genom att inte agera förlorar man Malemes flygfält väster om Chania. Nu kan anfallarna flyga in förstärkningar och efter 10 dagar är de allierade besegrade.
Men Adolf Hitler förbjöd ytterligare storskaliga flygoperationer, då förlusterna blev allt för stora.



Jag bodde på ett hotell utanför Chania och delade rum med en krigsintresserad gubbe. Han tog med mig till Maleme.
Där besökte vi bland annat flygfältet och den tyska krigskyrkogården, se bild nedan.
Idag används landningsbanan endast av sportplan, det kommersiella flyget lades ner 1959.
Gubben var förresten en riktigt kul prick, på ryggen hade han en halv frihetsgudinna tatuerad.
Gjord i ungdomen av en kompis när båda var fulla.

Arabrevolten i Akaba.


Engelsmännen ville öppna en ny front mot turkarna i första världskriget. På Arabiska halvön hade lokala stammar gjort spontana uppror mot Ottomanska riket.
Thomas Edward Lawrence (1888-1935) hade deltagit i utgrävningar i Syrien och studerat arabiska. Det föll sig ganska naturligt att han hamnade hos brittiska underrättelsetjänsten i Kairo när kriget bröt ut.
Engelsmannen kände stor sympati för den arabiska revolten.
Trots ringa militära erfarenheter blev T.E Lawrence utsedd till sambandsofficer mellan ledaren emir Sharif Hussein ibn Ali (1854-1931) och Storbritannien.
Tanken var att araberna skulle få hjälp att bilda en egen stat i Mellanöstern om de drev ut turkarna från regionen.
Löftena var dock vaga och det visste T.E Lawrence.
Han fick tag i emiren i juni 1917 och lyckades övertala honom att gå norrut mot Akaba.
Staden var en viktig hamnstad för Ottomanska riket och starkt befäst med kanoner riktade ut mot havet. Britterna hade försökt att inta den, men misslyckats, däremot bombaderade flottan fortet då och då.
T.E Lawrence skulle ta fästet från landsidan.
Offensiven lyckades och han begav sig till Kairo för att möta överbefälhavaren Edmund Allenby (1861-1936). Segern ingav respekt.
Araberna behövde vapen och det fick de nu.
Manskapet uppgick till runt 70.000. Uppgiften blev att skydda brittiska arméns högra flank på vägen upp mot Damaskus.
Men även att utföra sabotage på den viktiga Hejazjärnvägen.
Officiellt byggd för att transportera pilgrimer till Mecka, men den användes för att transportera ner turkiska soldater i regionen.
Vid julen 1917 föll Jerusalem och året efter hade samtliga krigsmål uppfyllts.
Araberna hade förlorat över 10.000 man och därmed tagit de största förlusterna.
Besvikelsen var stor när löftena inte infriades, istället delade Frankrike och Storbritannien upp Mellanöstern mellan sig.
Saudiarabien intog emir Sharif Hussein ibn Alis kungarike 1924 och gubben förvisades till Cypern. En av sönerna blev senare kung Abdullah I av Jordanien.
Mördad i Jerusalem 1951.
Barnbarnet Hussein (1935-99) blev kung efter ett kort mellanspel av fadern som var psykiskt sjuk och fick abdikera.
En bitter T.E Lawrence återvände till sitt hemland.
"It was evident from the beginning that if we won the war these promises would be dead paper, and had I been honest adviser of the Arabs I would have advised them to go home and not risk their lives fighting for such stuff "
Ett citat från hans bok Seven Pillars of Wisdoms.
Nedan bilder från fortet i Akaba.



David Lean
gjorde dramat Lawrence of Arabia 1961. Kung Hussein bjöd in filmteamet till Jordanien och försåg dem med all hjälp som önskades.
Dock är scenerna som föreställer Akaba producerade i Spanien och Sevilla fick föreställa både Kairo, Jerusalem samt Damaskus. Dessutom fick man komplettera med ökenscener inspelade i Marocko.
Kungen besökte filmteamet och träffade sin blivande drottning Antoinette Gardiner. Hon arbetade som assistent åt regissören. De blev blixtförälskade och gifte sig.
Sonen Abdullah II är dagens regent över landet.
Vyerna är vidunderliga och hela filmen fylls av en känsla av högsta möjliga kvalité.


Akabas mest iögonfallande landmärke är den 137 höga flaggstången.
Där vajar arabrevoltens fana i 60 x 30 meters format.
Skapad av emir Sharif Hussein ibn Ali.
Färgerna svart, vit, rött och grönt förekommer i många nationsflaggor i arabvärlden.
De tre horisontella fälten representerar var sin arabisk dynasti.
Röda triangel symboliserar den hashimitiska härskarätten, som idag företrädds av kung Abdullah II.
Salem Aleikum Fredrik
www.kinghussein.gov.jo/his_arabrevolt.html

Shankill Road i Belfast.



Jag och en kompis åkte upp till Belfast från Dublin. Det var en behaglig tågresa genom grönskande dalar och pittoreska småstäder.
När gränsen passerades märktes ingen större skillnad, förutom att man uppmärksammade alla övervakningskamerorBelfast centralstation.
Från tåget var det bara att vandra rakt ut på stadens gator. Det fanns ingen passkontroll.
Centrumet ser ut som i de flesta städer. Belfast verkade vara ett blomstrande samhälle. Inga spår av konflikten på Nordirland kunde skönjas.
Men framför polisstationer och myndighetskontor stod tjocka cementblock och militärbilarna hade stålnät över fönstren.
Vi fick för oss att gå upp till Shankill Road, en ökänd gata i västra delen som är ett starkt fäste för extremister på den protestantiska sidan.
Där är det allt annat än välmående.
Slitna hus, dock med vackra muralmålningar på väggarna, som t.ex. syns på bilderna nedan.
De hyllar allt från döda "frihetshjältar" till drottning Elizabeth. Ingenstans har hennes snart sextio år som regent firats så ihärdigt som här.
Överallt vajar vimplar och flaggor.
Det är brittiska, skotska och israeliska fanor, varvat med olika paramilitära gruppers. Israels flagga är ny i sammanhanget och har kommit upp som motreaktion till den palestinska som hänger i de katolska områdena.
Trottoarernas kantstenar är målade i de brittiska färgerna



Stämningen kändes olustig, men jag upplevde mig inte direkt hotad. Människorna gick runt med Glasgow Rangers tröjor och en vanlig färg på kläderna var orange.
Detta som en hyllning till Vilhelm av Oranien, en protestantisk holländsk prins som blir kung Vilhelm III av England. Han besegrar den katolska Jakob II:s armé utanför Dublin 1690.
Efter slaget har protestanterna total makt över Irland och beslagtar katolsk mark, som ges till invandrare från England och Skottland.
Grogrunden till dagens konflikt på ön.
Vi besökte Shankill Road på en lördag.
En orkester stod för underhållningen. Eftermiddagen hade kommit och åtskilliga gubbar såg ut att redan ha druckit för mycket. På gatan sprang många glada barn.
En byggnad var täckt med en stor banderoll som uppmanade myndigheterna att släppa Johnny "Mad dog" Adair, ledaren för en av alla dessa paramilitära grupper.
På den stod följande.
Release Johnny Adair, his only crime is loyalty.
En frihetskämpe som får smeknamnet den galne hunden, skulle jag under inga omständigheter släppa ut, men här fanns det tydligen folk som tyckte att han bidrog till samhällets nytta.
Vi gick in på en pub och drack öl.
På bardisken stod insamlingsbössor, pengarna gick till fängslade frihetshjältars familjer, typ som den galne hundens. Jag tänkte fan inte lägga några slantar, men känslan var att det är nog bäst så och därför fick dem pengar i alla fall.
Kanske att de kunde köpa hundfoder för mitt bidrag.
Vi satt och snackade svenska med varandra, en del tittade misstänksamt på oss, gästerna måhända trodde att det var irländska?
På toaletten hamnade undertecknad bredvid en slusk som pratade till mig, men jag förstod ingenting, men nickade på en mening som jag tolkade som en fråga och killen såg förvånad ut.
Efter det satt slusken i baren och glodde på mig, så vi bestämde oss för att lämna puben.
Kompisen blev pinknödig, men inte vågar man ställa sig mot en husvägg.
Varenda byggnad är full med målningar, så han fick hålla sig tills vi nådde centrumet igen.
Shankill Road är tillsammans med Mostar i Bosnien och Hercegovina de två knäppaste platser som undertecknad har besökt.
När patriotism övergår till dumheter, vilket det har gjort med råge på båda ställena, där avstannar även allt förnuft.
Blir det ett återbesök till Belfast, så tänker jag inte gå upp till gatan igen, det skulle i så fall vara för att i smyg pissa på en husvägg.
Nere i Dublin mötte vi upp resten av gänget och gick på lite mer trevliga pubar, se bild ovan.
Mvh Fredrik
www.shankillmirror.com/